Tankeskrift

Texen som användes som rubrik är tagen från en lapp som skrevs under lördagen. Vi hade spelat rollspel hela natten och sov därför länge. Två av spelarna åkte hem innan jag rest mig ur sängen. En av dem visade sig dock ha lämnat ett meddelande, där det ursäktades för att vi lämnades att städa upp röran, eftersom han anser att vi, när han skriver lappen "SÅVER SOM HÄSTAR".

Aldrig mer överdos

I övrigt bestod rollspelstimmarna av att trycka i sig fyra dagsbehov av energi och sedan fylla sig med koffein och andra kemikalier med uppiggande effekt. För tydlighetens skull: vi drack energidryck. Mycket sådan. Lite för mycket. Möjlige skulle effekterna vi uppnådde av denna överdos kunna liknas vid en bakfylla. Jag kan dock inte säga att jag har rätt att göra den jämförelsen, eftersom mina erfarenheter av alkohol är mycket få. Men ändå, illamående och huvudvärk.

En annan mycket tydlig likhet mellan alkohol och energidryck är ingen av dem är bra för levern. När man ser tecken på leverskador i spegelbilden då man dagen efter rollspelet borstar tänderna, borde man förstå att det inte är bra. Det har jag nu gjort, precis som Rasmus.

När jag gick hem från bussen i måndags såg jag två bröder. De ena var i högstadieåldern och den andra var troligen i närheten av tio. Att se hur den stora killen retade, kastade snö på och (som det så icke-vackert heter) mulade sitt betydligt yngre syskon, som enbart försökte komma hem och få pulkan med sig, tills den lille killen började gråta, fick mig att tänka på hur hemska syskon kan vara mot varandra, men framför allt började jag fundera över vad det var som drev den äldre av bröderna till denna elakhet.

Nu säger jag inte att jag aldrig har varit elak mot min bror. Jag har varit hemsk och sist jag tänkte för mycket på det, hatade jag mig själv i två månader. Men när jag tänker på hur jag hamnade i de situationerna, inser jag att det handlar om att jag stängde ut min bror, på samma sätt som jag stängde ut alla andra under min tid på mellan- och högstadiet. När han inte fick den uppmärksamhet han ville ha, började han retas. Jag gjorde likadant och vi blev jättearga på varandra. Eftersom jag var störst (av oss två, min syster har ännu inte nämnts), fick han det värre än mig, medan jag fick arga föräldrar på mig.

Annat var det med min syster och mig. Visst fungerade vi inte alltid så bra. Jag kommer ihåg att hon låste in mig och två av mina vänner i mitt rum, vilket nästan gjorde att vi klättrade ut genom fönstret, när det var dags för dem att gå hem (det bör nämnas att mitt rum låg på övervåningen). Men det var också hon som gjorde kexgröt åt mig (mariekex och vatten, det var godare då än det är nu), som lärde mig läsa och räkna och som alltid kan få mig att le.

Hur kommer detta sig? Jag hade i högstadiet en klasskamrat som hade kommit fram till en mall som visade hur man var som person, beroende på vilken kronologisk plats man hade i syskonskaran. Jag var väldigt nyfiken på den, för den verkade stämma, men jag fick den aldrig förklarad för mig. Jag var dock väldigt lättlurad under den tiden. Det kan bara ha varit något han hittade på. Han berättade ju aldrig om den. Han frågade bara alla om de var äldst, yngst eller befann sig någonstans däremellan, jämfört med deras eventuella syskon. För det fanns en mall över de som inte hade några syskon också.

Egentligen ville jag återigen säga förlåt för alla gånger jag varit taskig mot mina syskon. Nu blev det ett ganska långt blogginlägg istället. Men då finns det ju någonting att läsa, om någon nu känner att det är intressant att veta att jag varit taskig mot mina syskon. Syskon bråkar ibland. Det tror jag är allmänt känt.

Jag började bara tänka på att mina musikval just nu väldigt mycket liknar högstadiets lyssnande, då jag till största delen parasitiskt levde snyltande på andras mp3-spelare. Etsat i mitt minne finns fortfarande min egen falsettsång till My December under en lång dag i Vilsta, spelad ur Jespers iPod, spansklektioner med Linkin Park och Korn via Simons spelare av samma typ (den med skärmen som bara fungerade till 25%) och hur jag länge trodde att jag var ensam om att lyssna på den här låten. Bandet också för den delen.

Men när den tiden hade passerat, hade det visat sig att jag var kär i en klasskamrat utan att inse det själv (något som ledde till hånfulla juldikter och en förvirrad Erik), att nästan hela klassen redan hade Don't you fake it på sina mobiler, att jag blev Döds-Erka på ett vandrarhem i Barcelona (då jag kvävdes av en mängd täcken), att det finns människor som gör nästan vad som helst för att hamna högre upp i högstadiehierarkin, att likgiltighet är väldigt effektivt när man vill att folk ska sluta kasta glåpord mot en och att det inte var så smart att dra sig undan från alla som brydde sig.

Nu har jag ältat lite. Dags att göra det jag skrev under på att göra.

Först ska jag bara låta bli att ta upp stämningen i Part of me.

as winter strangles at the shoreline
division locks the door and confiscates the key
all freezerburn and arctic research
the time has passed for parting glances
there's no romance, there's no sign
of the things that used to be

En svunnen musikskatt som leder till ny musiklycka. Och jag funderar över varför den inte fick vara med de senaste fyra månaderna. Det finns inget bra svar. Låten som inte fick vara med, men som ändå nämndes, verkar nu på något vis avrunda det nyligen passerade halvåret. Lite mer ältande kommer det nog bli, för det är så jag fungerar.

Gitarrsträng runt armen, ett rakat ben och för trettionittionde gången lyssnande på <i>Not asking you to leave</i>, funderande över om det kommer bli något utvecklingssamtal imorgon eller eller ej, osäker på huruvida det kommer finnas möjlighet att äta innan hemkomsten, orolig för att rösten inte kommer hålla fram till adventskonserten. Det är jag.

Nu ska jag hänga tvätten.

Idag haltar internetuppkopplingen och påminner mig om att man inte alltid har lika mycket flyt som jag hade igår. En dag som sannerligen visade hur sjuk den senaste veckan har varit. En och en halv dags förtvivlan vände plötsligt och på något vis gick det inte längre att vara ledsen. Med lite värk och en del lättnad, nyfunnen motivation och på något vis också en glädje, var det dags att ta sig an tisdagen, som innehöll sång, gitarrlektionsbrist och en hel del skratt. Att glädjen inte försvann när jag kom hem, var något som förvånade mig mycket. Dagarna fortsatte att låta bli att dra ner mitt humör. (Eller var det jag som lät bli att göra det? Följde jag en uppmaning?)

När jag nådde busshållplatsen på fredagsmorgonen, hade jag redan fått ett leende jag varken ville eller kunde bli av med. Några extra hjärtslag slog för all glädje som fått liv under veckan, men framför allt för vad som hänt kvällen innan. Att få läsa om det på morgonen var mig en enorm glädje. Kärleken hittades nu någon annanstans. Och jag hoppas den håller sig intakt länge. (Samtidigt undrar jag över vad som kommer hända i en annan del av världen. För det kan ju bli något av det också. Jag hoppas på det). För jag vill se mina vänner glada. De förtjänar det.

Hela fredagen var gemenskap och glädje. Att gå från en vän till andra och alltid veta att det fanns någon att umgås med, kändes bra. Att flera gånger få se människor man inte väntat sig, var också mycket trevligt. Kramar och skratt. Tack för det, mina vänner.

Nu ska det bli lite familjegemenskap. Film med en bror (jag har väl inte fler?) och godis.

Ha det fint.

Sittande i köket finns bara en tanke: vad händer nu?

Återigen skräms världen. En bild på ett blodigt handfat bekräftar de vaga aningarna om rakbladsromantik och ostämda fiolljud i en ödslig korridor inger skräckfilmskänsla. Och nyheten om att någon fått en hörselskada. Samtidigt är dagen roligare än de föregående. Och jag förvirras.

När läraren glömmer bort en lektion med sina elever, undrar man smått om man märks.
När man är den enda i gruppen som inte klarar av gehörs-testet, fast det låter som att man är den som tränat mest, börjar man undra om man klarar av kursen.
När man bara hör sig själv sjunga under körlektionen, med många av klasskamraternas blickar riktade mot sig, blir man plötsligt lite osäker på hur det var man skulle sjunga.
När man återigen märker att man inte riktigt känner människorna man umgås med, blir man lite rädd och hoppas att tankarna som kommer virvlande inte är verklighet.

När skrivandet inte vänder tankegången, vet man att det är något annat som behövs.

Och med lite musik är det löst. Töm huvudet. Bara sjung.

Att ord kan framkalla glädje fattas det väl tvivel om (kanske fattas det inte, men det finns inte, om det nu blev förståeligt)? Men oftast är det då kombinationen av ord som bringar den positiva känslan. Den ordglädje jag tänkte skriva om i detta inlägg är dock av en annan art. Den skapas av enstaka ord, som används mycket sällan.

Som exempel hade jag kunnat skriva ordet "vokabel" i förra meningen, istället för "enstaka ord". Det hade varit ett glädjeämne i min värld - att gå in på en blogg och överraskas av ett sådant ord när jag läste. Om någon hade gått iväg föra att införskaffa förplägnad, eller åkt hem för att traktera, hade jag nog fnissat. Samma sak är det med kväde. Vissa ord är bara glädjegivande. Några av dem är roliga, men i många fall gör de mig bara glad. Så i min språknördighet slår jag nu fast att jag har en fäbless för ord. (Ordet fäbless är dessutom anledningen till att det här inlägget skrevs.)

Just nu behöver jag påminna mig själv om det.

Efter fyra dagar av skolgång har jag insett hur mycket av min regellydnad som försvunnit. Att missa en lektion är inte längre något min mage vrider sig i krämpor över, medan huvudet skriker vad ska du göra om någon upptäcker det?

Torsdagen var en läskig dag. Världen bestämde sig för att skrämmas. Sånger vilka sjöngs av småbarn hördes strömma ur mobiltelefoner medan det talades om en förlovning mellan en sextonåring och hans trettonåriga flickvän. Utrop som "jag vill också bli förlovad" ljöd i källaren och jag undrar hur mycket av chocken som var synlig genom mina ögon. Vad driver dem till den tanken? Rädsla för ensamhet? Jag förstår inte tanken.

Att den biologiska klockan kan börja ticka och få människor att vilja skaffa barn är något jag kan förstå. Det är hormonellt och handlar om att en av de drifter alla levande varelser har är att egoistiskt föra sina egna gener vidare. Men det här är något helt annat.

Men torsdagen var också första gången på flera år som jag fick en adrenalinkick av körsång. Efter snart tre månader av halvdan kör, blev det till slut bra. Låter lovande inför morgondagen.

(Nej, jag kan inte hålla mig till ämnet. Men jag vet inte om jag vill det heller.)

Balans? Finns det sådan? Jag förstår inte riktigt. Var det dumt av mig att vilja stanna lite längre, när jag mådde bra av att vara där? Att något skulle hända visste jag ju, men hur skulle jag kunna veta att det skulle gå ut över andra? Är jag dum som mår dåligt över ett val som jag tyckte var rätt när jag gjorde det? Så måste det vara. Onödigt att må dåligt. Jag visste ju inte vad som skulle hända där då. Och jag ville stanna kvar. Alltså: jag tänker inte må dåligt över mitt val. (Och sedan kan jag vara nöjd med att jag avvärjt en onödig känsla. För att må dåligt över ett val man inte ångrar är väl onödigt?)

Hur kommer det bli med min ekonomi. Kommer den bli obefintlig? Kommer jag slutligen kunna motivera mig vid ett tillfälle då det faktiskt är möjligt att göra något (i det här fallet någon helt annanstans än på ett tåg bort från någon jag älskar, till en plats där jag inte längre känner mig hemma, med tårar fallna på tröjan och sätet, som ej ännu torkat - det är inte idealiskt (ideelt, hihi) när man vill förändra något)? Ska jag sluta fundera över hur det kommer att bli? ska jag försöka leva mer i nuet? Borde jag bli en mer impulsiv människa? Borde jag fundera över det? Finns det något man borde göra? Trasslar jag in mig i mina egna tankar igen? Analyserar jag sönder tankarna? Jag tror det. Lite för mycket funderande.

O, dessa frågor. Det slutar inte. Men det är bra att tänka, har jag hört. Så det kanske är bra.

(Ett värt inlägg?)