Tankeskrift

Vad är det för mening med att radera telefonnummer från mobilen, om de stannar kvar i huvudet? Nummer till människor man trodde för mycket om. Telefonsamtal utan innehåll. Tystnad i huvudet. Tömd på tankar. (Tre meningar i rad som börjar med bokstaven t och endast innehåller tre ord.) Eller så var det långa resor för ingenting. Varje gång blev det tydligare att det inte var någon idé att försöka.

Den ena byttes ut mot den andra. Vintriga cykelturer och annat diskuterades under en fika med melerad tystnad (där hade det suttit en länk, om inte inlägget hade försvunnit av okänd anledning). Musik, skrivande och galenskap. Glädjevandringar i sommarnätter. Skrivande på den där bron, där jag såg kaos i ögon. Och nu kan någon annan låtsas vara gymnast. Jag tvivlade flera gånger. Det kändes ju inte alls lika tydligt som då, men jag trodde det berodde på att allt kändes så väldigt mycket då. Men det kanske inte var lika mycket. Kanske förnekade jag det, när jag sa de där orden. Det kommer man nog aldrig kunna veta.

chase away
a day at a time

Jag skulle kunna påstå att jag är sjuk. Det är väl ingen lögn. För om man stannar hemma utan anledning, måste väl något vara fel? Om det plötsligt bara känns meningslöst att ta sig upp ur sängen, utan att veta varför, är man väl inte frisk? Om man inte ser någon mening i någonting, har väl något gått snett?

För jag har gått vilse igen. Jag vet inte varför längre. Kanske är det dags igen. Kanske är det något speciellt med slutet på februari. Kommer det en ny glädjestuds i mars, innan den stora vår/sommardeppresionen? Kommer det bli likadant igen?

Alldeles för många tankar. Korta texter och funderingar. Var det mig det syftades på? Vilsen bland andras ord, istället för mina egna. Och jag är fortfarande för långsam. Som att livet alltid verkar springa förbi mig. Jag försökte springa med det igår, men jag orkade inte hålla tempot, utan blev bara svimfärdig och illamående. Jag hinner inte med. Trots det extra året, hinner jag inte med.

Toner utan ord och tankar utan gränser. Det undras och förundras, medan livet fortsätter passera, på andra sidan fönstret. På andra sidan dörren. På andra sidan av min grå fyrhörning, varken rektangulär eller kvadratisk. Och jag förstår inte var motivationen som behövs för att ta del av det har tagit vägen. För jag vill ju.

I used to get caught up in everyday life
try to make it throught my day so I could sleep at night
try to figure out my way throught the maze of rights and wrongs
but like you used to say - nothing feels like it's really worth it

Och det skrämmer mig. Vad håller på att hända?

Som att första gången höra en låt och genast se var den hade platsat. Som att se det förflutna i något som bara hörs. Som att återuppleva något i minnen, men veta att det aldrig kunde bli som man mindes att man tänkte.

you taught my heart
a sense I never knew I had

Men det kanske är så när man lever enbart i sitt eget huvud. Man blir inte riktigt som man ska, hur nu det är. (Man kan ju fråga någon, om man hittar någon som var med och bestämde det?) Men det spelar kanske ingen roll.

Fortsätt äta. Det spelar ingen roll hur mycket du har ätit. Ta lite till. Du vill väl inte svälta ihjäl? Du vill väl inte tyna bort? Du vill väl inte försvinna? Siffrorna på vågen skrämmer dig. Det verkar alltid gå åt fel håll, oavsett hur mycket du får i dig. Dina föräldrar påminner dig om att du är onyttig, men du bryr dig bara om att talen på vågen sjunker mer och mer. För du är rädd för resultatet. Vad kommer att hända? Du vill inte veta. Du vill bara förhindra det. Och du tänker på dig själv i andra person. Vad är det med dig?

Hela lovet har passerat. I lördags var det tacksamhet som visades. Sedan dess har jag nog mest rört mig runt i världen, utan att riktigt påverka den på fysisk nivå. Det känns overkligt. För världen är mer än tankar. Om de är det enda som märks, blir jag förvirrad.

Jag gillar att man kan använda otydligheter för att visa vem man är. Hur något som en gång var, fortfarande kan användas för att förklara saker. Passerat som inte bara försvinner. Bevis på att det inte är lönt att försöka glömma något som hänt. Sådant som visar att man lärt sig något sedan sist, trots att det skrivs om misstagen. Vetskap om någon annans vetskap.

Och det känns som en evighet sedan. Men det har inte ens gått ett år. Fast i tiden, precis som vem som helst. Den kronologiska vägen tycks utsträckt och avstånden känns overkliga. Får mig att undra hur sanna dessa minnen är. Men spelar det någon roll?

Men nej, jag hade fel, gällande en sak. Oj, förlåt för dessa hemska anklagelser. Det här betyder kort sagt att jag fortfarande känner likadant, men står utan argument. Hej frustration. För nej, känslor och tolkningar är inte argument. Inte alls. Inte i min familj. Framför allt inte om man inte visar dem. Och det gör vi ju aldrig i den här familjen. Bara mamma. Undantaget som bekräftar regeln?

Och jag struntar i vad mamma säger, trots att det är bra och jag faktiskt vill göra det. Problemet är just det. Mamma försöker tvinga mig att göra det. Så jag låter bli. Det är en tyst protest, och mamma tror att jag helt enkelt inte bryr mig. Kanske dags att ta en smartare väg?

Det finns alltid rum för tvivel i min värld, verkar det som. Efter att börja känna sig säker på vad som var bäst, syns en mening och plötsligt är allt lika osäkert som i fredags, när motivationen kom vid fel tidpunkt och hann försvinna innan den hade någon funktion. Men det var ingen som märkte något. Jag nämnde det väl, men jag tvivlar på att någon tänkte så mycket på det som jag gjorde.

I'm so aware of where I am, but I don't know where that is

Förvirrat blir det inte förrän jag kommer hem, men ändå vill jag beskriva hela dagen så. Men det skulle ju inte vara sant. När en del av dagen består av att tyst sitta och försöka förstå vad det är människorna vill att vi ska säga, och en annan åt att fördriva tiden, blir det kanske lite märkligt. Men det blev ju ändå något av dagen. Vi gick i cirklar och det kändes som att jag störde kommunikationen. Det lät dock inte så. Och för en gångs skull lyckades jag prata.

Men plötsligt kom en fråga. Det kändes som att mitt svar var en vettig förklaring av hur det var. Men så mycket mer detaljerat vet jag inte om jag hade kunnat förklara. För hur förklarar man något man inte själv förstår?

Hellre lycklig ett ögonblick, än klok i en livstid.

Rör mig långsamt genom något som inte verkar verkligt längre. Som om allt bara händer, utan att jag är med om det. Se och förstå, men inte inse att något händer. Som om jag har flera nivåer av förståelse. Lika förvirrande varje gång. som att alltid ligga två steg efter livet. Men det brukar inte leda till så stora problem.

and the shadow of the day
will embrace the world in gray
and the sun will set for you

Och oavsett hur mycket det förnekas, vet jag att det stämmer.

The very worst part of you, is me

Det är ingen lögn, bara en annan vy av sanningen. En vy som snarare ser förbi den än visar den. Förvirrande ord som ser till att undvika att berätta för mycket. För hur skulle världen se på mig, om de fick se allt? Det finns anledningar till varför jag gör som jag gör. Kanske kommer de märkas någon gång.

Det är helt galet. Ett och ett halvt år har passerat. Och jag har tjatat om hur mycket som har förändrats så många gånger nu. Att komma till skolan och tänka: varför ska jag försöka förfalska mitt liv i tre år till? Det blev den största framgången. Min nya förklädnad var mitt riktiga jag. Efter ett halvår i vad jag trodde var den perfekta klassen tog dock skolgången ut sin rätt. Jag ville därifrån. Tankar om att jag aldrig skulle kunna vara nöjd. Jag hade ju hittat den perfekta klassen, med en enda tydlig fläck.

Men det visade sig snart vara så fel. Jag lyfte blicken från kuben, efter en usel resa till Spanien, och kastades ut i ett hav jag inte klarade av att simma över. Men når jag kom därifrån, visste jag att min syn på klassen hade varit en illusion. Ytan sprack och sedan dess har jag aldrig ångrat beslutet att lämna den, även om den också höll sina underverk. För jag kan fortfarande inte fatta att någon lyckades vinna min tillit efter det misstaget.

Sedan började kulisserna falla även i hans del av världen, medan jag trodde en lögn som gav mig glädje. För en tid var allt omvänt. Allting gick fel, men det syntes mer och mer att ljuset vägrade försvinna. En demon räddar fallande änglar, och finner något fantastiskt, efter det första snöfallet, vid vilket min värld visar sig se ut på ett helt annat sätt än jag trodde. Men det löste sig ju. Och jag blev ju inte av med så mycket.

Och på ett sätt började förra året om. Varför ska vi göra allt igen?

Så jag tar en annan väg och hoppas att misstagen från förra året har lärt mig något.

Don't call it a comeback

I won't trust myself with you

Och ursäkter utan ånger är meningslösa. Om man tänkt igenom ett beslut ordentligt och sedan gjort något man inte kan säga att man ångrar, kan man väl inte be om ursäkt? Eller är det resultatet man kan ursäktar? Det känns inte rätt.

Men jag har väl vetat det länge nu. Att det varit omöjligt att vända det, om det gick fel. Allt eller inget. Perfekt eller totalt misslyckat. Vägen till slutet är redan utstakad, så varför förlänga processer som ändå bara gör ont och gör allt värre? Jag ser inte svaret. Med insikt om mina begränsningar är det ingen idé att försöka. Jag kan inte ens vara säker på att det jag skriver här har någon betydelse. Kanske är allt det här en missuppfattning, men det måste ändå bort. Det finns för mycket som inte fungerar, och jag kan inte blunda en gång till. Så jag stoppar katastrofen.

Everything has to end

not a family or honest plea remains to say
rain, rain, come again another day
all the world is waiting for the sun

Än en gång syns det tydligt att inget är tydligt längre. Det är tillbaka och det enklaste skulle vara att bara gå därifrån, men jag känner mig själv. Det kommer jag väl inte kunna göra? Och vem sa att den enklaste vägen är den bästa? (Återigen finns inga tecken på vad jag egentligen tycker. Men det beror väl på att jag inte vet själv?)

We make it so damn easy, we get bored

Plötsligt stopp i maskineriet. Men det kanske är för att dagen gick som jag hade tänkt. Åtminstone nästan. Gitarrspelandet uteblev. Vad hade hänt? Hade det blivit värre även i hans värld? Att stöta på honom i verkliga livet är något helt annat.

Studsboll och undvikande. Prat som togs lite längre. Och som vanligt satt jag tyst för det mesta, i brist på anekdoter. Och det undras, som så många gånger förut, varför mitt liv alltid verkar så händelselöst, när jag får höra om andras. Är det så?

Och det finns fortfarande inga svar att hitta när jag tittar på frågorna. Men den här gången låter jag det vara. För det har tagit en annan väg, men har nu nått exakt samma punkt som för ett år sedan. Det är inte längre möjligt att vända detta. Och det är fortfarande lika sant att man måste lära sig av livet, istället för att försöka glömma bort det. Man kan inte alltid hållas upp av andra.

it's time to sink or swim
to see who gets scared when the lights go dim

Hur mycket av mig kommer försvinna nu?

I feel it every day
I feel I'm in my way
I feel it swell up inside, swell up inside, swallowing me

Allt vrider sig runt. Här igen. Jag förändras snabbare än vanligtvis, samtidigt som förändring är något som inte hade behövts. Men det är inte randigt på samma sätt den här gången. Som att jag kan förutse vad som kommer hända, men ändå inte har någon möjlighet att förändra det. En film jag läst boken den baserats på innan. Små skillnader, men inga större överraskningar. Och hur ändrar man handlingen i en film som spelas upp?

Nej, det som ekar i huvudet är erfarenhet. Jag vet inte alls vart det här är på väg. Och det läskigaste är att jag inte själv vill vart jag vill att det ska ta vägen.

Spegelbilden visar återigen bristen på mig, precis som varje gång. Gropar överallt. Men jag tror det är på väg åt rätt håll. Å andra sidan kan det vara så att jag lurar mig själv. Jag vet ju hur det är. Men det måste ta slut snart. Allt godis som köps, för att jag inte ska känna mig rädd för att tyna bort. När talen blir för låga igen, kommer alltid samma panik. Och med den, aptitförlusten. Paradoxer i min verklighet. Och jag har försökt så länge nu, men känner fortfarande hur jag konstant håller på att försvinna. Som om inget vill stanna kvar i min ogästvänliga kropp.

Feed beyond our need
So pardon me this part of me

Everytime I see myself there's always something wrong with me