Tankeskrift

Du står inte längre kvar och jag kan inte längre förklara. Allt rör sig, utom jag. Det skulle vara så lät att slå undan allt med tre små ord. Fyra stavelser som jag inte uttalar för att jag inte vågar, inte kan och inte vill. Ett betydelselöst konstaterande, som kunnat förstöra allt igen. På något vis antar jag att det hade varit en befrielse. Men det hade inte varit den jag är nu. Det var så länge sedan jag gjorde så, att jag har glömt bort hur man gör. Tvinga mig inte att lära mig det igen.

Missförstå mig rätt

Det här är den andra varianten. När rimmen inte finns, blir allt bara ett virrvarr av ord som knappt ens kan förstås av mig. En dikt i hela meningar, diktad utan vidare, utan vett och utan anledning. En text utan syfte är kanske allt det här blev.

Det finns tillfällen då man kan förstöra det lugn som finns genom att önska att någon får uppleva sådant. Men det är bra. Hysteri och märkligheter i drivor. Evig desperation att fly tystnaden, som oftast inte känns, för att jag lyckas. Kanske borde man stänga av högtalarna, bara för att.

Så är det bara.

När man söker mening i varenda ord, blir det motsägelsefulla en del av smärtan. Rädslan växer sig starkare, men det gör också motivationen, och jag förvånas. När fick jag motivation? Jag trodde den försvann för längesedan. Kanske borde jag låta bli att fundera över det och bara vara glad att den finns. Om det nu finns något man egentligen borde. Oförmögen att sluta tänka. Men nu går det faktiskt lite bättre. Världen känns igen. Jag vet varför. Är jag verkligen så komplex som jag tror, eller lurar jag mig själv?