Tankeskrift

Sömnen finns inte kvar, när ord man aldrig hittat, plötsligt kryper fram. Nu går jag rakt emot visdomsord jag hört. För det är värt sitt försök.

You've got to try

Det handlar inte om hur det är, utan vad du vill göra av det.

Reveal the way you found when you could look inside.

On the right track, but I was on the wrong train

this is what you want
this is what you get instead

 Orden kändes inte verkliga när jag såg dem. Men det är ju jag. Verkligheten är tydligen vad som ska betvivlas i mina ögon, sedan då. När frusna staket, inburade träd och parkeringsautomater panikväxte i mitt sinne, vid vad som står på sned och vad jag gav bort utan att äga. Sedan dess har det alltid funnits sådant som fungerar bättre bland okända. Vad som återstår är att se vad som sker härnäst. Ögonen har öppnats. Ingen vet vad ny insikt kan leda till.

Det är nu jag försöker ställa allting rätt, medan du visar mig hur allt går fel och försöker inse allt det jag redan kommit fram till. Flera nivåer av förståelse och sedan acceptans. Det som söks har jag väl redan insett vad det är? Det har jag väl? Vad är det som får mig att tvivla, när jag är så säker, egentligen? Vad är det här? Och varför känner jag att jag vet vad som kommer hända redan nu?

Det har redan hänt. Du har upplevt det. Men du har inte insett det än. Är det inte så?

Läser in tusentals ord i vad som inte sägs. Ord som troligen är sanna, men som måste betvivlas, i en värld där mitt tankarna alltid avgör din verklighet i större grad än din omgivning. En bra dag, skulle kunna tyckas, om man inte tänkte sönder vart skeende, sittande i vad som kunnat vara rätt ände. En vandring vars motivation lika gärna kunnat vara pliktkänsla som vilja. Två dagars kaos innan det är dags att avgöra om allt var helt förgäves. Alla har olika fakta, ingen är felinformerad. Tro och tvivel i det stora virrvarr jag skapat helt emot min avsikt.

Huvudsats och bisats med poetiskt språkval leder till allt det där jag inte riktigt vågar erkänna, medan det inte finns någon tid att stanna upp. Långsamhet. Tiden går för sakta, utan att jag hinner med. Menade du något, eller ville du bara nära mitt hopp - se om det fanns kvar? Jag antar att du vet allt det

Har du bråttom?

Psykosomatik och brist på insikt. Lösningarna har gömt sig bland alla dessa ord, ersättande vad jag just nu inte kan möta, i en tomhet som får kroppen att vekna, likt den många gånger gjort av andra, mer konkreta händelser. Insjuknad i abstraktion, med tankar som vägrar försvinna. Illusioner som ses igenom, men som ändå syns, leder till vad som kunnat bringa falsk lycka, i tomma ögonblick av desperation, med ögon stängda i ett försök att glömma allt som skett och leva vidare med en lögn som aldrig kommer hålla längre än till solnedgången.

                             Låt mig aldrig fly från livet igen. Tvinga mig igenom det.

En handling till synes betydelselös, ledande till alltmer omfattande tankegångar. Något som gjordes utan större eftertanke, leder till vidare tvivel. Det är ingen självklarhet, så se det inte som en sådan. Ett misstag jag redan gjort, vilket givit värkar som inte verkar försvinna, ännu ekande i den själsliga tystnaden infunnen bland bristen i ett tomrum ingen någonsin kan se, men trots det till viss del förstå. Naivt försökande att sticka sönder den med soniska känsloelement, syntetiserat liv. Fullt medveten om att tomhet inte kan förstöras, fortsätter försök att göra det omöjliga, hållande i vad som kanske skulle kunna räknas som hopp, då det för stunden inte finns något att placera i tomrummet. Psykosomatik. Skadlig abstraktion, i en värld där verkligheten för tillfället inte finns tillgänglig.

                                                    Bara ord på en skärm.