Tankeskrift

Ska jag behöva lära dig det här? Du gör precis det du blev besviken på att jag gjorde, men du verkar förvänta dig en så enkel lösning. Problemet är att jag vet vad du inte har berättat, så det syns så mycket tydligare att du gömmer något. Skam kommer aldrig klä någon, men du har en chans att bli av med den.

 

Portarna stängs nu, men du vet mycket väl var jag finns. Våren är snart här, men insidan fortsätter att kallna. Hur länge vågar du vänta?

Vi vet båda två att ångest inte fungerar så. Du har ju redan bevisat att retoriken inte fungerar. Varför envisas du med att använda den?

 

Konstigt... Det är inte var jag minns... Vad jag minns är du ganska bra på tvång...

 

Ursäkter hjälper inte... Inget kan gottgöra det du gjorde... Erkänn att din egen feghet och idioti har skapat den här känslan...

 

Frågeställningen vaknar när behovet tränger på. Vad är det nu som saknas? Vart är det dags att gå? Inget flyr så fort som glädjen i ett tomt, tillfälligt skratt. Att glömma bort sin verklighet och kasta bort sin skatt, är att låtsas som att allt är rätt, när humöret ligger platt. Ändå plockar vi bort världen och går mot apati. Vi skrattar smått i ytlighet - vem känner inuti? Du frågar efter drömmar från ett huvud som är tömt, ett sinne som bedövats utav minnen som vi gömt. Texterna står skrivna i ett block som ingen ser. Ett block som aldrig visas för att bilderna det ger aldrig kan förglömmas, ej förnekas, tryckas bort eller krossa under känslolösa ord om självdött hopp. Trodde du på riktigt att det skulle gå att fly? För varje gång du kväver ångesten så skapas det en ny.

 

Vem skulle tro på det du känner dig tvungen att berätta? Var skulle du hitta modet att släppa ut de ord som innehåller all din skam? Hur mycket kan man berätta om sig själv utan att blotta någon annan?

 

Korruptionen sprider sig redan genom det som påstods vara så perfekt. Trodde du verkligen på allt du sade om dig själv, samtidigt som du sa att det inte gick att lita på dig? Hur kan du vara naiv nog att tro att det ska fungera? Är viljan så stark att du kan lura dig själv, men för svag för att förändra det som skapar problemen?

 

Jag tror du kan känna förändringen, även om du inte inser det själv. Skuggorna tar större plats, illusionerna blir fler. Låt dem inte lura dig, tro ej på det du ser. Lita inte på mig, jag är inte den du tror. Du känner mig, men ser du det som långsamt i mig gror?

 

Det dolda kaoset har anlänt, om det någonsin var borta. Vad som dolt sig i det öppna kan driva sinnet till panik. Imorgon kan allt vara försent.

Fast i flykten flödar fria ord, flytande med frekvensen från högtalarna vibrerande genom den porlande vätskan. Ord har den mening vi ger dem. Ljuden erbjuder de känslor vi tror att de innehåller. Tro inte att du inte kan förfalska de känslor du tror att du vill ha. Allt kan vara det du vill att det ska vara, om du bara blundar hårt för sanningen. Glöm aldrig bort vilken makt ditt sinne har över dig.

 

Den hypnotiska kraften ditt undermedvetna besitter håller dig precis där det tycker att du passar bäst, oavsett om den platsen är på en tron av lögner, en mjuk säng eller femton meter under ytan på den vibrerande vätskan som långsamt fyller ditt inre och befäster din oförmåga att fortsätta till nästa gryning, medan dina tankar skriker förtvivlat om att det är alldeles för tidigt för ögonens ljus att slockna.

 

Inget kan visa ögonens inferno på ett sådant vis som medvetenheten om att de bara är ett felaktigt ord från att slockna. Men du kan nog känna dig säker från det.

 

 

från självförakt och skam

det kräver en del mod

Ser du trådarna i dockteatern? Undrar du varför reglerna är så motsägelsefulla? Lögner är vidriga, men ändå borde sanningen undvikas. Om du spelar dina kort rätt kan du få vad du vill, utan att ge något verkligt tillbaka. Lögnerna lönar sig för den som inte konfronteras. Det enda som spelar roll är hur du uppfattas, så fortsätt, för all del; skådespelet ska komma att lura allihop, inklusive dig själv. Hur vet du att den du bestämt dig för att vara verkligen är den du är? Vad får dig att tro att du tror dig ha förstått dig själv? I vilken verklighet har du valt att leva? Vilket filosofiskt filter har du lagt över dina ögon? Ser du det vackra, det döda och det evigt förtvinande sammanflätas med det växande hoppet och fördärvet som utvecklingen för med sig. Sanningen finns bara tills någon försöker uppfatta den. I varje sinne finns ett filter som förvrider och förstör. Om det stämmer - kan vi då fortfarande påstå att sanningen finns?

 

Hur mycket av det du tittat på har du egentligen sett? Om du inte ens kan veta vad du vet, kan ingenting vara säkert. Med vilka ögon bygger du din säkerhet? Välj din väg, men tro aldrig på att det är den du måste stanna på, för alla vägar tar slut. Du kan bara hoppas att den du är på fortfarande är lång med många avfarter. Annars får du skapa en egen.

 

Livet är inte statiskt, och det går aldrig att vända om. Om vägen tar slut, gör du också det.

 

Utvecklas eller stagnera.