Tankeskrift

Alla ord jag kan tänka mig skriva är omskrivningar av vad som skulle kunnat var sant om det hade varit det. Men nu är det ju inte så. Eller är det? Sanningen är vad man gör den till, på samma sak som att samma ord i följd kan vara lögn och sanning på samma gång. Ord kategoriserar och systematiserar det organiska och ökar alla kontraster, tills den den glidande skalan mest liknar en mängd trappsteg. Men nu råkar det vara så att man kan stå även på trappsteg nummer 4,72849551037.

 

Detta brukar förvirra folk, så det är lika bra att låtsas som att man står på ett av trappstegen, eller försöka hålla sig borta från att nämna trappan överhuvudtaget. Jag vet var jag står, och jag vet att jag trivs bra där. Vi får se om jag blir kvar där, eller om jag hamnar på andra femtiosjundedelar av trappstegen. Ingen vet vad som händer. Om det visar sig att jag ska stanna här länge, kanske jag kan tänka mig att avslöja var jag befinner mig.

 

Vad i ditt liv är relevant för omvärlden? Vilka delar av ditt liv känner du att alla behöver veta? Hur mycket skulle du gömma, om du fick välja själv? Har du tänkt på vad som skulle vara annorlunda? Hur påverkar det folk vet om dig deras beteende mot dig?

 

 

Ingenting behöver vara vad det verkar vara. Men det betyder inte att det inte är det. Hur ska då någonsin kunna bedöma något, om allt kan vara hur som helst? Det finns en anledning till att det inte går att skriva bedöma utan att det innehåller "döma".

Osäkerheten fyller varje dag med en oro, vars rosslande andetag stjäl syret från allt driv att förbättra situationen. Det finns ändå inget at göra åt saken just nu, så varför försöka? Men å andra sidan; det finns inget att göra åt saken, så varför oroa sig? Tankar fladdrar igen, eftersom inga substanser finns där för att stabilisera dem. Det är dags att släppa tyglarna ett tag nu - dags att låta sinnena löpa amok och världsuppfattningen förvridas av en oförmåga att ta in alla intryck. Välkommen tillbaka.

 

Vi vet båda två att vi inte har några gränser längre. Vi kommer ta varandra så långt det går. Frågan är om vi någonsin kommer kunna släppa på greppet - eller kanske snarare, om vi kommer vilja? Kaos har alltid varit en viktig del av mitt liv. Det finns redan där, men vi kommer inte märka av det förrän skrovet börjar läcka. Tills dess är det bara att fortsätta skapa glädje i varje stund. Fortsätt så länge det går. Med lite tur behöver äventyret inte sänka några skepp.

 

Låt mig ta en titt på den potentiella dekadensen och hoppas att jag slipper nå den. Eller är det förutsägelsen som leder till den? Har jag precis dömt allt att misslyckas genom att tänka att det kan misslyckas? Orsak eller verkan?

 

Det är inte bara jag som är del i det här. Jag måste se vad som sker på utsidan om jag ska ha en chans att förstå och påverka vad som händer. Släpp fokus på tankar om vad som styr vad. Metatänk leder aldrig förbi förvirring.

 

Jag är kapabel. Det ska jag bevisa för mig själv. Ni andra får tro vad ni vill. Ingen har väl förtroende för mig längre, så klent som jag har presterat hela livet. Vänta bara. Jag har sett vart det här kan leda.

 

Jag trodde aldrig det skulle vara möjligt, men jag tror att jag kan komma att bli någon jag kan trivas med att vara - någon jag kan vara stolt över.

 

Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag. Hej ego. Trevligt att du tog med mitt självförtroende. Jag har saknat det.