How did I get here? And where should I go?

När verkligheten känns som en apatisk dröm, tankeprocessen känns som en simtur genom nyblandad cement och ordens mening inte blir tydlig utan att de studeras enskilt, då finns det inte många svar på frågan "varför känner jag mig så trögtänkt?".
 
Jag trodde att jag förlorat min tankeförmåga, att jag nått gränsen för vad jag kunde få in i mitt huvud långt innan jag hade lärt mig allt det jag behövde för att avsluta en utbildning. Egentligen det mycket enklare än så. Jag är uttråkad och ensam. Det jag försöker trycka in i huvudet intresserar mig inte, och det finns ingen i närheten att formulera ord för. De få samtal jag för rör knappt det jag tänkt på för att det inte är av något intresse, varken för mig eller de jag talar med. Jag spenderar halva dagar på att lära mig nya områden av matematik, istället för att plugga på den mattetenta jag har.
 
När allting man gör ses som "något man gör istället för att plugga", är det svårt att inte känna sig stressad. Varför ska jag plugga på tentan? Det är en minnesövning vid det här laget. Jag har redan använt matten i två år. Det känns som att jag bara går på rullband vid det här laget. Så jag roar mig med nya saker, letar samband och löser problem på annat håll, medan världen snurrar på utan mig. Jag vill ha en paus från att göra om, men om jag gör för mycket nytt, glömmer jag det gamla.
 
Varje vår tänker jag att jag borde ta mig tid under sommaren och repetera det jag läst, tentat av och glömt bort. Men det finns ju alltid andra saker att göra, så det händer aldrig. Så jag står här med blöt näsa efter att ha doppat den i nästan alla pölar, utan att någonsin sänkt ner huvudet djupt nog för att göra rent öronen.
 
Det är dags för en ny balansakt. Snart måste jag på gå lina över ravinen igen. Denna gång finns det ett nät, så det värsta som händer är att klättringen tillbaka blir extra jobbig. Jag har såklart kunnat spendera min tid på att bygga en bro, istället för att göra 14 andra saker. Men det finns som sagt ingen bro. Ändå känns det som att broarbetet tagit upp nästan all min tid, åtminstone de senaste 2 åren. Vad beror det på? Studentkultur kombinerat med medicin och introversion.
 
En oplanerad nykterism som långsamt driver bort andra, eftersom de umgås så mycket mer, med förgiftning som regelbunden gruppaktivitet. Gemensamma gruppchatter, där all planering äger rum, precis som nästan all annan kommunikation, inklusive en skämtkultur jag inte kände att jag kunde bidra till. Så till slut bildades en ny gruppchatt, där jag inte var med - för jag var ju inte med i samtalet. Samtidigt antog folk att jag visste om allt som sagts där, för att det var ju där alla informerade varandra. Jag är tillbaka i min högstadiesituation, men folk som står ut med mig, men inte bryr sig tillräckligt för att höra av sig. Om det inte kommer från mitt håll, uteblir kontakten. De enda egentliga skillnaderna är att jag faktiskt hade kompisar ett tag i början, och att inga hemska viskningar hörs bakom min rygg. Men med mina hörlurar och det faktum att rykten går om andra studenter, skulle jag inte förvånas om orden bara inte yttras så att jag hör. Å andra sidan skulle det inte förvåna mig om det inte fanns några rykten alls. Jag märks inte särskilt mycket. Jag är ett bakgrundsljud, en statist i periferin.
 
När jag tar mig härifrån kommer det enda spåret vara en försvunnen bokhylla. Så varför kom jag någonsin hit?
 
Jag kom hit för att komma undan från all ångest och tvinga fram något nytt att distrahera huvudet med, tills allt som hindrat glädjen torkat ihop. I en flykt från den stad som fått mig att känna att saxar i vristen var en bra medicin, glömde jag bort att det är bättre att bjuda in folk och drabbas av smittor än att leva sterilt och ta avstånd från allt som kan skada. Vart tog empatin vägen? Ska murarna vara såhär höga, eller är det bara jag som inte blir insläppt?
 
Det värsta med reflektion är att alla dessa frågor redan har besvarats. Allmänheten förstår inte depression och kan inte heller hantera den. Det är lättare att hålla sig borta. Inte bara för att det är roligare att inte hantera det, utan också för att det smittar. Tankar behöver bara ett språk för att spridas vidare, och när de inte sprids, förökar de sig.

RSS 2.0