Tankeskrift

Jag saknar tiden när vad som skrevs faktiskt innehöll de egentliga problemen. När osäkerheten som i slutänden ledde till att även mina bästa vänner tystnade var fullt synlig, och orden som skrevs här visade sin betydelse, om än inte på det tydligaste av vis. När det fortfarande fanns något som fick mig att uttrycka hur jag egentligen kände. När jag fortfarande hade någon form av aning om pågick och hur det påverkade mig. Där det fanns någon sorts teori om vad som hade påverkat mig hur och på vilka sätt livet egentligen inte fungerade för mig. Innan allt var "upplysta" insikter om människosläktets indirekta självdestruktion. Innan all denna tankeverksamhet så många ser upp till och avundas förstörde vad som fick mig att känna mig som något som kunde ha haft en betydelse.

Det är fortfarande något som inte stämmer - som inte fungerar. Och jag tror att det jag behöver är just vad jag inte kan ha, på grund av de omständigheter jag befinner mig i. Och vännerna fortsätter tystna, samtidigt som min osäkerhet gör att deras tystnad tas som signaler om att de vill lämnas ifred. Men jag kanske har fel. Jag kanske alltid har fel. Snälla, låt mig ha fel.

Jag vet inte längre vad som har hänt. Mitt minne brukade fungera. Men det spelar ju ingen roll nu. Människor ser, men vägrar acceptera, blundar hårt och försöker i blindo en gång till med något de innerst inne vet kommer misslyckas. Vi kallar det hopp, som manifesterar sig i ändlösa försök att få kontakt med någon som tydligare och tydligare drar sig undan.

Men allt fungerar, på något sätt. Och så syns allt det här, som jag vet kommer förstöra allt det. Hon som håller allt för hårt i något hon aldrig haft och hon som når fram via andra. Ord som inte avlöjas. För om jag inte visar vad jag inte vågar, kanske jag har mod att utföra det, och se allt det viktiga förfalla, medan jag befinner mig någonstans där det för stunden inte spelar någon roll att jag förstör allt jag egentligen känner till för en känsla som snart kommer sönderfalla, när grunden sedan länge har fallit och viktlösheten avtar, samtidigt som siffrorna på vågen fortsätter sjunka.

För egentligen har ju inget förändrats.

Jag finner inga egentliga svar, men känner ändå att tillvaron inte är så hemsk som jag kan få den att verka, när allt vi inte sagt försvinner genom att aldrig ha skapats. Många ord som säger väldigt lite. Men det vi egentligen letar efter är väl något att fördriva tiden med, som får oss att känna oss bättre än att inte göra det?

Det överdrivs när jag underdriver, samtidigt som det aldrig kommer finnas mer än allt och därmed inte heller någon betydelse större än så. Sakligheten och otydligheten leder till förvirring och hypoteser om dåligt mående. Någon börjar oroa sig försent och någon annan oroar sig för att allt är som det verkar, medan sanningen obstinat vägrar visa sig på nära håll, i ett glasögonbärande land där allt redan är suddigt. Ordkombinationer som tydligen är fina trots att innehållet har mist förmågan att tränga fram. Men det är kanske nästan hälsosamt att inte alltid söka svaren, samtidigt som det för det mesta är bra att veta, även om mycket av kunskapen bara förstör och mycket annat vetande är helt utan mening.

Tydligheten flydde för längesedan, och texten hjälper bara dem som inte ser förbi den.