Tankeskrift

Jag har börjat tro att jag en gång hade alla de där möjligheterna folk talade om att jag hade. Jag tror också att folk har lätt för att hålla sig fast vid den bild de en gång fått av en person. Och jag tror att vad vi låter andra anta kommer tillbaka och skadar oss. Det märks alltid så tydligt att huvudet tystnar, när ingen annan finns där, som fyller den med ljud.

Min motivation är inte slut, men jag lyckas inte rikta den någonstans. Vad är det som är fel? Jag vill, men ändå gör jag inte. Varför? Tycker jag inte att jag är värd det? Varför fortsätter jag misslyckas med allt det viktiga. Jag hänger inte med, när livet sätter fart. Varför tar jag inga steg? Vad jag bestämmer mig för sker inte. Försöker jag ens? Det känns ju så. Men det stämmer väl inte? Då hade väl något skett? Tusen tankar om allt som borde göras. Allt som måste göras. Allt jag alltid borde sysselsätta mig med, men aldrig lyckas med. Jag vet inte ens om jag egentligen försöker, eller om jag undermedvetet undviker det. Alldeles för mycket. Stress dödar kreativitet. Stress dödar inlärning. Stress dödar.

Vad gör jag? Och varför hamnar jag hela tiden här? Extrema mängder extra tid, som jag aldrig lyckas förvalta. Och jag misslyckas konstant med att förklara varför, medan jag hoppas att förklaringen ska innehålla en lösning på problemet.

Ibland når man ögonblick då man inte bara undrar varför, utan tycker det rent ut sagt är fånigt att man tvivlar som man gör. Kanske händer det mig oftare än andra, och kanske händer det inte alla. Men nu kommer inte tillbaka. Sen stannar däremot för evigt. Och det är väl så man alltid borde resonera, för att få saker gjorda? Låt inte sen behålla vad du inte vill ha kvar. Ta det hon håller och använd det med vad nu har att erbjuda. Skapa vad som ounvikligt kommer tyna bort, men som ändå kommer ha existerat.

Du har orden. Glöm inte bort att använda dem.