Rain
is it you I want
or just the notion of
a heart to wrap around
so I can find my way around?
Det syns väl inte att allt är som det är?
Substitute
Ett vapen avlossas i närheten. Det finns ingen riktig skrämsel, när ljudet efterföjs av fåglars flykt. Jag minns att jag grät, men känslan verkar nu falsk. Inget är längre verkligt.
I'll come back when you call me
No need to say goodbye
För känslor har aldrig riktigt kunnat lämna mig.
När vi bara snöar bort
Jag kommer aldrig glömma sommaren med Sommar, av samma anledning som jag aldrig kommer vilja glömma den. Livet kändes och jag glömde bort det viktigaste som blev sagt. Jag satt vilsen och tyst i ett nyfunnet sovrum, utan att känna mig förvirrad och allmänt dålig. Jag mådde bra, och chokladen smakade himmelskt. Spänningen i att fly hemifrån mitt i natten. Den mest fantastiska människan jag mött, fanns där och mötte mig i mörkret.
Och jag lyckades slänga bort det, på något sätt.
Och jag lyckades slänga bort det, på något sätt.
...but at least I feel something...
Varför kommer dessa ord nu? Bekräftelser på vad jag redan vet. Inbringa lite mer skräck. Kanske kan den också domna bort, för jag vill inte fly längre. Varför misslyckas alla försök att bryta mönstren? Eller har det redan gjorts? Var det bara jag som hade fått för mig att saker skulle förbättras? Frågan besvaras, med ett svar annat än det önskade. Och jag trodde jag hade hittat stabilitet. Var finns vännerna man ringer till mitt i natten? De som var där. Du minns det, eller hur? Jag påpekade symboliken i den första snön. Det är över ett år sedan nu. Och du finns kvar. Men inte just den här helgen. För jag vågar inte störa. Varför skulle jag vilja vara ivägen?
Jag saknar allt. Det är alldeles för mycket. Lär mig släppa taget. Stilla virvlar i mitt sinne är allt som syns när stormen härjar. Jag saknar dina kaosögon. Samtalen om allt det viktiga. Te ur kattmuggar och halvlösta pussel liggande på golvet, medan vi satt mot den kalla väggen och såg på film. Det som kom sedan blev tillslut bara kaos. Det förstörde allt, och jag kunde inte ens reagera. Men det som fanns där. Innan jag förstörde allt. Finns det kvar där? Finns du kvar, eller blir det bara diskussioner om mobiltelefoner? Om jag söker vännen jag mötte när jag inte förstod något - kan jag då finna dig? Eller är jag lika vilsen och hopplöst hoppfull som vanligt?
Jag saknar allt. Det är alldeles för mycket. Lär mig släppa taget. Stilla virvlar i mitt sinne är allt som syns när stormen härjar. Jag saknar dina kaosögon. Samtalen om allt det viktiga. Te ur kattmuggar och halvlösta pussel liggande på golvet, medan vi satt mot den kalla väggen och såg på film. Det som kom sedan blev tillslut bara kaos. Det förstörde allt, och jag kunde inte ens reagera. Men det som fanns där. Innan jag förstörde allt. Finns det kvar där? Finns du kvar, eller blir det bara diskussioner om mobiltelefoner? Om jag söker vännen jag mötte när jag inte förstod något - kan jag då finna dig? Eller är jag lika vilsen och hopplöst hoppfull som vanligt?
At least I feel something
Rösten ekar i örat. En portal förbi min egen gräns, långt bortom vad jag kan se. Misären är blott en svag förnimmelse, framkallad av det svaga ljudet bakom elektroniken. Vi har inte sett det, men det finns ändå där. Och galenskapen känner du till. Du förstår den, men kan ändå inte sätta dig i positionen. Var har du din sans, och fyller den den nytta du hoppas att den kan? På vilket sätt har du tänkt att betyda? Har också du misslyckats att tro, eller har du aldrig försökt? Har du insett vad som inte är ditt att välja, eller har du inte försökt välja alls? Syntetisera ditt syfte och minns det väl, eller glöm det och vittra med världen omkring dig, precis som de som minns.
Listen in silence
Ibland önskar jag bara att jag kunde ringa dig mitt i natten, sådär som du misslyckades med att göra. Jag vaknade den natten, medan du ännu fanns kvar.
Men jag har inget tydligt skäl, till skillnad från dig.
Where's the next disaster?
Väck kaoset igen. Du vet att du aldrig kan förlora den där känslan fullständigt. Den väcktes kanske inte av någon större anledning, men det var tydligt varför den växte. Allting är egentligen tydligt, trots att du inte lyckas förstå det. Och vad handlar egentligen om dig? Tro inte för mycket på vad du får för dig. Det är det beteendet du har klagat på hos andra under en tid nu.
Improbabilities
Vi gråter för sånt som aldrig hänt, när varlden egentligen inte längre känns. Men spelar det egentligen någon roll att ensamheten leder till inaktivitet och extrem melankoli. Dåliga matvanor i en värld där inget känns. Lögnen består, genom att inget uttalas. Osanningar som aldrig blivit sagda, men som ändå skapats. Antaganden och förhoppningar som på inget sätt infriats. Men sanningen kommer nå fram och förstöra allt som aldrig fanns och ta bort vad som aldrig skulle bli. Allt handlar om tid.
This must be it, welcome to the new year
Lukten av alkohol tränger igenom juicen, medan tangenterna diskret klickar - deras ljud dolt bakom en vägg av rytmiskt ljud. Nytt sällskap. Människor med vett, som levt sina liv och diskuterar i cirklar, för att också de lärt sig att tystnaden kan vara skadlig. Ingenting har egentligen hänt, men möjligheter visar sig ändå. Ett imaginärt slut och en fiktiv början på en verklighet som ingen kan garantera är verklig. Sök svar på vad som inte går att besvara, för så länge det finns frågor, finns det hopp. Förlora inte frågorna. Behåll och uttryck, möt teorier. Allt utom de absoluta svaren som kanske inte finns.
Chain me free
Jag saknar tiden när vad som skrevs faktiskt innehöll de egentliga problemen. När osäkerheten som i slutänden ledde till att även mina bästa vänner tystnade var fullt synlig, och orden som skrevs här visade sin betydelse, om än inte på det tydligaste av vis. När det fortfarande fanns något som fick mig att uttrycka hur jag egentligen kände. När jag fortfarande hade någon form av aning om pågick och hur det påverkade mig. Där det fanns någon sorts teori om vad som hade påverkat mig hur och på vilka sätt livet egentligen inte fungerade för mig. Innan allt var "upplysta" insikter om människosläktets indirekta självdestruktion. Innan all denna tankeverksamhet så många ser upp till och avundas förstörde vad som fick mig att känna mig som något som kunde ha haft en betydelse.
Det är fortfarande något som inte stämmer - som inte fungerar. Och jag tror att det jag behöver är just vad jag inte kan ha, på grund av de omständigheter jag befinner mig i. Och vännerna fortsätter tystna, samtidigt som min osäkerhet gör att deras tystnad tas som signaler om att de vill lämnas ifred. Men jag kanske har fel. Jag kanske alltid har fel. Snälla, låt mig ha fel.
Det är fortfarande något som inte stämmer - som inte fungerar. Och jag tror att det jag behöver är just vad jag inte kan ha, på grund av de omständigheter jag befinner mig i. Och vännerna fortsätter tystna, samtidigt som min osäkerhet gör att deras tystnad tas som signaler om att de vill lämnas ifred. Men jag kanske har fel. Jag kanske alltid har fel. Snälla, låt mig ha fel.
"Pathetic mess, I know, but..."
Jag vet inte längre vad som har hänt. Mitt minne brukade fungera. Men det spelar ju ingen roll nu. Människor ser, men vägrar acceptera, blundar hårt och försöker i blindo en gång till med något de innerst inne vet kommer misslyckas. Vi kallar det hopp, som manifesterar sig i ändlösa försök att få kontakt med någon som tydligare och tydligare drar sig undan.
Men allt fungerar, på något sätt. Och så syns allt det här, som jag vet kommer förstöra allt det. Hon som håller allt för hårt i något hon aldrig haft och hon som når fram via andra. Ord som inte avlöjas. För om jag inte visar vad jag inte vågar, kanske jag har mod att utföra det, och se allt det viktiga förfalla, medan jag befinner mig någonstans där det för stunden inte spelar någon roll att jag förstör allt jag egentligen känner till för en känsla som snart kommer sönderfalla, när grunden sedan länge har fallit och viktlösheten avtar, samtidigt som siffrorna på vågen fortsätter sjunka.
För egentligen har ju inget förändrats.
Men allt fungerar, på något sätt. Och så syns allt det här, som jag vet kommer förstöra allt det. Hon som håller allt för hårt i något hon aldrig haft och hon som når fram via andra. Ord som inte avlöjas. För om jag inte visar vad jag inte vågar, kanske jag har mod att utföra det, och se allt det viktiga förfalla, medan jag befinner mig någonstans där det för stunden inte spelar någon roll att jag förstör allt jag egentligen känner till för en känsla som snart kommer sönderfalla, när grunden sedan länge har fallit och viktlösheten avtar, samtidigt som siffrorna på vågen fortsätter sjunka.
För egentligen har ju inget förändrats.
You'll live to dance another day
Jag finner inga egentliga svar, men känner ändå att tillvaron inte är så hemsk som jag kan få den att verka, när allt vi inte sagt försvinner genom att aldrig ha skapats. Många ord som säger väldigt lite. Men det vi egentligen letar efter är väl något att fördriva tiden med, som får oss att känna oss bättre än att inte göra det?
May your organs fail before your dreams fail you
Det överdrivs när jag underdriver, samtidigt som det aldrig kommer finnas mer än allt och därmed inte heller någon betydelse större än så. Sakligheten och otydligheten leder till förvirring och hypoteser om dåligt mående. Någon börjar oroa sig försent och någon annan oroar sig för att allt är som det verkar, medan sanningen obstinat vägrar visa sig på nära håll, i ett glasögonbärande land där allt redan är suddigt. Ordkombinationer som tydligen är fina trots att innehållet har mist förmågan att tränga fram. Men det är kanske nästan hälsosamt att inte alltid söka svaren, samtidigt som det för det mesta är bra att veta, även om mycket av kunskapen bara förstör och mycket annat vetande är helt utan mening.
Tydligheten flydde för längesedan, och texten hjälper bara dem som inte ser förbi den.
Tydligheten flydde för längesedan, och texten hjälper bara dem som inte ser förbi den.
I cannot let you inside my cell for fear I'll sink the ship, an drag us both down
En vecka av funktion, byggd på en grund av ensamhet och en stadig pelare av ljud. Jag fungerar, men ser precis vad som håller på att hända. Det skulle kanske vara fint, men det skulle inte vara bra. Talen ändras inte, precis som det ska vara. Om något läggs till, måste något bort. Kom då inte hit med något så stort, för när du tar det med dig härifrån, kommer siffrorna rasa.
We love that game, but we never play
'cause we will lose,and we wanna stay
the way we are
Men du kanke inte heller har bråttom?
Det kommer en tid, när det här också har uppnått tomhet.
I don't know why
Du pekade bort mot något mellan husen och sa något jag knappt kunde uppfatta. Surrealism och ett missat tåg. Vandrandet på platser jag aldrig hade sett och platser jag trodde jag aldrig sett. Meningarna jag inte kunde ta in. Alla oändliga förlåt för mina misslyckanden, mitt oförstånd och tystnaden jag inte kunde bryta. Den skeva världsbilden och all otydlighet. Förvirringsförmultnandet och ord jag inte kunde bearbeta, tills alla val var fel och minsta rörelse verkade skada, samtidigt som inaktiviteten ledde till än mer smärta. Aldrig har jag kunnat sluta skriva sedan dess.
Du minns det, eller hur? Jag ser fortfarande inte detaljerna. Hur lär man sig att se dem? Du sa att man måste lära sig att se dem för att kunna finna frid i själen. Men ingen kan förklara hur man gör. Tågen handlar inte längre om tidsbegränsningar och vad som kanske kändes alldeles för mycket. Vad som får nästan allt annat att kännas overkligt. För det var på riktigt. Och jag gjorde fel. Du trodde jag hade ljugit. Jag trodde jag hade förändrats. Inget visade sig vara sant. Så vad var det? Snabba steg nedför trappan. Rosa tofsar på bänken, utan ensamhet. Svimfärdighet dold i snabba vändningar och kommentarer om oviktigheter när jag flydde och tryckte undan frågorna om hur det var. För hur var det?
Fast i imperfekt, medan presens fortsätter omvandlas.
Hur hinner man ifatt livet?
Du minns det, eller hur? Jag ser fortfarande inte detaljerna. Hur lär man sig att se dem? Du sa att man måste lära sig att se dem för att kunna finna frid i själen. Men ingen kan förklara hur man gör. Tågen handlar inte längre om tidsbegränsningar och vad som kanske kändes alldeles för mycket. Vad som får nästan allt annat att kännas overkligt. För det var på riktigt. Och jag gjorde fel. Du trodde jag hade ljugit. Jag trodde jag hade förändrats. Inget visade sig vara sant. Så vad var det? Snabba steg nedför trappan. Rosa tofsar på bänken, utan ensamhet. Svimfärdighet dold i snabba vändningar och kommentarer om oviktigheter när jag flydde och tryckte undan frågorna om hur det var. För hur var det?
Fast i imperfekt, medan presens fortsätter omvandlas.
Hur hinner man ifatt livet?
Worse things have happened at sea?
Jag vet inte hur jag ska komma loss längre. Det kommer märkas snart igen. Det syns nu, men de som kommer se, kommer inte förstå. Och de som vill se kommer inte veta vad de ska fråga. Men vad gör man åt sig själv?
Are you scared inside?
Vi finner ingen mening i denna tomhet, utan virvlar långt bort mot förvirring i ett försök att lösa problem som egentligen inte är problem, medan sanningen är lika subjektiv som det abstrakta mörkrets beståndsdelar, samtidigt som vad som var egentligen är det vi söker, på ett sätt som många redan insett, men väldigt få genomfört. Likgiltigheten rör sig långsamt mot apati genom århundraden, men ökar stadigt farten. Hur långt bort är målet vi inte vill nå, och hur fort rör vi oss ditåt? Allt är en sannolikhetskalkyl bort, när vetenskapen passerat vetskapen och frågorna antingen berör de minsta detaljer eller evigt obesvarade mysterier. Rädslorna har trubbats av och förminskats, på grund av den nivå av abstraktion som det innnebär att föreställa sig dem.
Abstraktion. Ett ord som så tydligt visar vad som hänt, utan att egentligen säga mer än något annat substantiv. Andra ord förlorar kraft. Abstraktionen styr allt vidare, medan det konkreta leder blickarna bort från destinationen. Men den avslöjar sig så tydligt, när man sett ridån falla. Men då är det kanske redan försent. Kanske tog tiden slut för längesedan. Eller så gjorde den det inte alls. Sanningarna är inte absoluta och osäkerheten växer obönhörligt, medan bönerna tystas en efter en, bland ovissheten och trolöshetens ständigt expanderande seger över symbolerna för vad som en gång kunde ha haft betydelse för vad som kanske skulle kunna ha haft en möjlighet att manifesteras i vad som skulle ha varit nutiden. Spåren bleknar långsamt bort. Hur mycket vet du, och hur vet du att du vet det? Kan du känna kunskapen långsamt falna? Kan du känna sönderfallet? Kan du känna apatin förlama vad som kunde ha blivit mer än destruktiviteten någonsin lyckades skapa? Eller är du redan där?
Abstraktion. Ett ord som så tydligt visar vad som hänt, utan att egentligen säga mer än något annat substantiv. Andra ord förlorar kraft. Abstraktionen styr allt vidare, medan det konkreta leder blickarna bort från destinationen. Men den avslöjar sig så tydligt, när man sett ridån falla. Men då är det kanske redan försent. Kanske tog tiden slut för längesedan. Eller så gjorde den det inte alls. Sanningarna är inte absoluta och osäkerheten växer obönhörligt, medan bönerna tystas en efter en, bland ovissheten och trolöshetens ständigt expanderande seger över symbolerna för vad som en gång kunde ha haft betydelse för vad som kanske skulle kunna ha haft en möjlighet att manifesteras i vad som skulle ha varit nutiden. Spåren bleknar långsamt bort. Hur mycket vet du, och hur vet du att du vet det? Kan du känna kunskapen långsamt falna? Kan du känna sönderfallet? Kan du känna apatin förlama vad som kunde ha blivit mer än destruktiviteten någonsin lyckades skapa? Eller är du redan där?
Point me toward the morning
När man kokar kaffe vid halv fyra på morgonen, för att man inte vill sova, vet man att livet är värt att leva.
Long since past
Osannolikheterna återvänder för att störa mig förbi vettet. Sådant jag kanske borde ha släppt, men ännu inte kunnat. Logisk logikbrist bevisas när sådant som inte känns hugger till och blir mer än lite obehagligt. Det har redan försvunnit. Vad söker jag finna i tomheten? Ingen har svaren.
