Tankeskrift

Jag är för dålig på att sammanfatta. Men elva dagar har passerat. Det går inte att förneka. Jag minns inte alls vad som hände dagarna efter senaste inlägget. Plötsligt hade tre dagar gått och jag skulle ta mig hit från min mors hem, för att städa hela min fars bostad. Plötsligt hade jag en uppgift som skulle ge mer tillbaka än vanligtvis, då man kanske, om man har tur (om den som ger en uppgiften är på bra humör) kan få ett "tack". Det var en vecka sedan jag var här och städade. Jag visste att det skulle vara värt det.

"Vad gör ni?"
"Inget."

En irriterande broder, en film som verkligen skulle ses, två förstagångsmöten mellan människor, två filmer som sågs för att slippa konversera, en chokladkaka, ett fortfarande inte helt uppätet paket glass, lite mer film, mycket Vänner, en tröja som inte passade mig, ett borttaget "väl" och ganska många ursäktanden. Uppräknandet som får duga som sammanfattning, när sex dagar passerar och större delen av dem spenderas precis här. Sex annanasdagar. Det behövdes två tvättar för att få tröjan ren, men det gick. Nu längtar jag efter att kunna lämna tillbaka den.

"Måste du säga vad du tänker? Det är så irriterande."

Min bror är inte för tankeprat. Kanske för att jag ofta talar ungefär såhär när jag försöker tänka högljutt:
"Om jag gör såhär så... Men då blir det... Eller så kan jag... Nej... Eller jo... Fast då blir det... Men det är ju bara att... Jo, så får det bli."

Kanske är det lite irriterande att lyssna på det. Jag försöker följa med tanken när jag pratar, men det går för snabbt, så munnen hänger inte med och hoppar då över bitar för att hinna ifatt. Kanske är det bättre att skriva ned tankarna. På det viset kan jag se till att det jag får ur mig blir förståeligt.

Om ett och ett halvt dygn är det skolstart igen. Första veckan kommer vara jätteslapp, precis som resten av året. Jag börjar ettan för tredje gången. Det är så svindlande hur fel jag hade när jag tänkte på hur livet skulle se ut, för tio år sedan, innan jag började i ettan för första gången. Jag var så pepp och trodde att jag skulle få lära mig så mycket när skolan började. Istället satt jag och dagdrömde i åtminstone två läsår. Lärarna ville inte att jag skulle arbeta i min egen takt. Det tyckte att jag skulle lära mig samtidigt som de andra barnen. Synd för dem. Jag hade redan gått halva lågstadiet med min syster som lärare. När man läser flytande på dagis, känns det inte intressant att ta sig igenom alfabetet en bostav i taget.

Det känns som att den historien redan har berättats. Men upprepningar är bra - både för att minnas och för att undvika otydlighet.

Igår stod jag på skolgården igen, utan att egentligen reflektera över det. Erik kom cyklande runt hörnet och för ett ögonblick kändes det som att jag var mitt i en film. Men så var inte fallet. Det blev istället ett besök i ett källarrum, där vi såg på en film. Erik gick och jag blev kvar, utan att ha något annat att göra än att titta på när Martin spelade dator. Jag hade inget emot att gå därifrån för att äta på stan. Det kändes så ytligt. Själsfrånvaro och tystnad, bara avbruten för kommentarer om spelet. Det var en väntan på att få fly därifrån och faktiskt ha ett mål.

Pappa hade redan ätit och Nils, som var anledningen till att vi skulle till stan, åkte aldrig dit själv. Jag åt, medan min far berömde min förmåga att äta. Jag tog honom inte riktigt på allvar, för jag visste att jag skulle må dåligt över vad jag åt. Sedan gick vi skilda vägar (jag åkte hem, han stannade kvar) och jag gick över torget, där jag log åt en tröja med texten "Way out crew". Jag följde inte impulsen att gå fram och visa att tröjan jag hade på mig kom från samma festival, utan vandrade med långsamt ökande illamående och förvirring mot tågstationen. Bussen skulle inte gå på ett tag. Jag kunde lika gärna röra på mig under tiden. Vandrandes upp mot stationen med kvällssolen i ögonen och en pantflaska i ena handen, tänkte jag på det märkliga i att det här året har förändrat mig mer än något annat år. Jag som precis börjat tvivla på att livet skulle komma med något nytt att känna, då vi reste till Spanien i januari för att fira min far. Till och med det kändes som vardag. Inget kändes speciellt. Jag trodde på ett glädjelöst släpande genom en till skoltid. Utan att någonsin riktigt känna mig glad. Skratt behöver inte betyda att man är glad. Att man har roligt betyder inte att man är lycklig. (Jag har det bra just nu. Det är inte alls lika hemskt som jag tror det verkar. Jag tänkte bara tydliggöra det. Det kändes som att jag framkallade en väldigt dyster stämning. (Jag. Det. Jag. Det. Nu bryter jag mönstret och börjar med "men" istället.) Men jag saknar alla fina människor.)

Stannar på busshållplatsen och tittar in genom det öppna fönstret. Någon vinkar åt mig att komma in och några röster uppmuntrar det hela. En hand åker ut genom fönstret. Jag tar tag i den och sedan åker både den och jag in i en högskolelokal, där ett gäng som troligtvis studerar på högskolan är mitt i festandet. Efter att ha varit på festen i två sekunder har jag en ölburk i handen och tittar på den med tanken "hur ska jag ta mig ur det här nu då?". Jag skulle ta mig hem, inte upptäcka hur jag beter mig när jag är alkoholpåverkad. En förklaring om att jag ska ta mig hem slinker ur min mun. Orden jag säger möts av oväntat mycket förståelse och jag inser att de här människorna ville verkligen bara ha med några intressanta människor på festen.

Allt som har hänt sedan ersättningsbussen åkte från hållplatsen på andra sidan gatan hinner ifatt mig och slår till med full kraft. Plöstlig andnöd och mer en vilja att spy än känslan av att behöva göra det. Förvirring och illamående. Det tog en timme att skriva ett sms.

Det var gårdagen. Idag var det fika hos min farbror och faster. Bullar med mandel på, kokostoppar och kolasnitt. Samtalet rörde det bråkiga området, sjukdom, hemska högstadium och kriminalitet i allmänhet. En avstickare i konversationen fick mig att tänka på Monica, vilket förde mig tillbaka hit - till de dagar som hade passerat, då Vänner tagit upp en betydande del av tiden. Jag blev lite rädd när min farbror flera gånger talade direkt till mig. Det kändes inte som att det var jag som pratade när jag deltog i konversationen om högstadiet. Jag blev förvirrad av mig själv.

Och nu sitter jag här. I magen känns både de få människor jag saknar och förvirringspaniken, som jag försöker förhindra att den bryter ut. Jag är vilsen bland mina egna tankar, utan någon annans ord att lystra till. Inga meningar att ha som vägledning i mitt sinne. Inga bokstäver att stödja mig mot, nu när förvirringens stormar blåser i mitt inre. Hur länge klarar jag mig innan jag faller? Jag vet inte. Men jag kommer resa mig upp igen. Jag mår bara inte bra av ensamhet.

Where is my mind?