Tankeskrift

Jag fick just ett sms. Det innehöll ett hjärta med texten "Lycka i 2009" i, följt av dessa ord:
"Sänd detta nyårshjärta till dem du håller av. Det har jag just gjort." (Nej, den puss-smiley som följde, fick inte vara med här.)

Det hade väl inte varit så konstigt, om det inte hade kommit från just henne. För jag är väl ingenting för henne? Jag är där och blir manipulerad, får hennes pojkvän att må dåligt, gör saker hon inte tycker om. Det var en annan tid, men ändå senast i somras. När jag tänker efter är det alltid på sommaren det blir som det blir. Och varje gång märks det det aldrig skulle funka. Varför känns det då fortfarande såhär varenda gång det kommer ord från henne?

Det finns ju såklart undantag. Som i våras. Då jag satt och väntade på bussen hem från tågstationen, vände det sig i magen när mobilen visade hennes ord. Några minuter senare fick jag sms från någon annan. Och just nu känns det som att det var där allt började rasa.

Sedan hade vi ju ett till fall, som var något mer aktuellt. Det var förra månaden. Dagen efter att jag ringt upp för att höra slutet på något jag trodde skulle ha varat längre. Efter att ha varit singel i knappt ett dygn, blev jag verkligen inte glad av att höra henne fråga när jag skulle komma till Ångestvalla nästa gång. Ja, jag trodde en gång att det kunde bli något vackert där. Jag tog med Anton, som både slagit mig i ansiktet och sagt att han hatar mig, samt försvarat mig mot mobbare. (Hej komplikationer!) Men det hände inget. Frågan kom dock igen. "När kommer du hit igen?" Svaret blev såklart "nästa sommar". Det händer ju varje gång. Vi hamnar till slut hos kusinerna igen.

Men det är inte något jag vill låta hända igen. Jag har ingen lust att ha ångest halva hösten helt i onödan. Jag tänker inte ge bort mer till någon som inte ger något tillbaka. Tillåt mig förstöra denna relation. Lär dig ogilla mig, för jag orkar inte tycka om dig längre. Det är bara att inse. Här tar det slut.

Adjö.