Tankeskrift

Vågfunktionen kollapsar, för att en observation gjorts. Om alla bara hade lyssnat på vad som sägs, istället för att faktiskt undersöka eller försöka förändra, så skulle samhället fortsätta vara en kontinuerlig graf. Din punkt på grafen stannar där den är, och allt blir så bra. Åtminstone tills någon tittar efter. Då finns det bara raka kanter och diskreta värden. Tolkningar faller ihop, för att observationen anses entydig. Medelvärdet av våra intryck ger en sannolikhet över vår uppfattning, men när stunden väl kommer, har världen valt åt oss.

 

Vi anstränger oss för att justera grafen, så den kan passa våra önskemål bättre. Vi manipulerar den kontinuerliga kurvan, men diskretiseringen är fortfarande utom vår kontroll. Den kan få det att verka som att man inte åstadkommit något, men också att vi kommit längre än vad vi egentligen har. Det går inte alltid att jobba hela vägen fram, för att sedan stolt annonsera sin triumf. Diskretiseringen kan tvinga en att annonsera allt i förväg, med ett halvhjärtat "jag ska dit, men jag är inte riktigt där än", varpå reaktionerna kan variera från uppmuntran till att bli aktivt motarbetad, men väldigt sällan aktiv hjälp. Det är ens egen kurva, som har väldigt svag interaktion med andra.

 

Osäkerheten är mer än konstant, när diskretiseringen fördunklar alla nyanser. En någorlunda precis idé om var en person är på grafen säger ingenting om vart de vill förflytta sig, vilken väg de vill ta eller hur snabbt deras resa går. Samtidigt säger en kunskap om personens hastighet och mål ingenting om hur långt de behöver förflytta sig för att komma dit.