One second in the great abyss of time
På något vis ännu inte vilsen. Förvirringstankar sållar bort vad som fattas. Det har alltid varit uppenbart att det som aldrig kunnat försvinna ändå förändras. Var är motivationen? Vart tar allt vägen nu? Hur blir tomheten? Vad ska produceras? Vad ska gå under? Vilka minnen ska glömmas? Vilka ska skapas? Vart ska allt det där mårkliga ta vägen? Varför ska allt gå så fantastiskt märkligt till? Finns något egentligen kvar att känna? Varje händelse blir mer kortvarig. Känslor består inte längre. Var är förstärkningen? Var är ekot? Var är stämmorna? En ensam melodi, långsamt glidande genom vad som skulle kunna liknas vid vad som helst. Förstör varje ord i vad som alltid varit ett beroende. Vad är betydelsen?
