Tankeskrift

"Just nu ser jag nog ingenting utom ett vitt dis över vatten. Det var fint ändå."

Vissa saker gör ont att se igen..

Jag är tillbaka. Sanningen undangöms och förvrängs. Hemligheterna håller oss vid liv, medan lögnerna greppar oss vid halsen och väntar på minsta verbala snedsteg. Gisslan av sitt eget psyke under nätter där sanningen aldrig träder fram. Men vi vet vikten av våra ord. Vi har hållt dem framför oss förut och sett förödelsen de skapar. Ingen som skådat deras kraft kommer någonsin tvivla på ordens makt - sanningshalten saknar relevans.

So what, I lied
But the truth would have been suicide

Ett ord utslitet bortom all mening, förstört av tröskelångest. Tröskeln är inte borta - snarare har den vuxit, ändå är det inte där all ångest ryms. Med ett minne som inte sviker och en oförmåga att förlåta, gror hatet vidare. Kan man leva med allt det här?

Det är klart det går. Det var ju inte ditt fel. Det är väl fan inte ditt fel att du är så jävla trög att du inte fattar? Sluta älta, det har aldrig hjälpt dig komma vidare. Ändå gör du inget annat! Vad fan är det för fel på dig?

"Men det var ju mitt fel. Det var bara jag som kunde hindra det, men istället var det jag som drev igenom det. Hur skulle det kunna vara någon annans fel?"

Ja, men stanna här i din jävla ångest då! Du vet precis lika väl som jag att du inte skulle ha låtit det hända om du hade fattat vad det var som egentligen hände. Kan du sluta mobba dig själv? Har inte andra gjort det tillräckligt? Din jävla fjant! Sluta bete dig som en jävla unge. Du sa att du skulle ta ansvar. Du lovade en massa saker du inte kunde hålla. Du lovade dig själv ännu mer. Hur tycker du att det har gått?

Vi vet båda två att du inte klarar av någonting. Du kan inte ens skaffa hjälp. Eller kan du? Försöker du ens, eller skyller du bara på en diagnos du inte har fått? Vad gör du om du har fel? Vad gör du om det visar sig att det bara är du som inte kan någonting? Det är du för rädd för att ens tänka på. Jävla fegis!

Tankar man helst inte vill tänka och försvunna möjligheter. Vi kan alla tänka oss en värre situation än den vi sitter i, bara vi tänker efter, stänger av känslorna och försöker vara objektiva. Samtidigt har folk mått betydligt mycket värre för mindre. Var placerar man sig då på skalan? Mår du för dåligt, eller borde du känna dig ännu sämre?

Femton sylvassa tankar visar att den du hade som avsikt att vara inte kan vara den du är. Du har så många gånger försökt minnas den du var, trots att du ännu sitter kvar i samma sits. Fokusera på överlevnad, för du kommer lämna kaos efter dig oavsett vart du går. I ett kök där disken haglar fram lever du, bland flaskorna från midsommar och högljudda katters tomma skålar. Varken visdom genom erfarenhet eller tänder hjälper dig röja undan och hålla ordning. Motivation är vad som alltid tryter. Intresset ligger på minus, koncentration är ett ord vars plats i ditt ordförråd endast bör existerra under väldigt kort stunder.

Kroniska problem visualiserade på den mentala anslagstalvan, placerade bredvid en broschyr med lösningen. Om det hade varit så enkelt som att plockan ner broschyren och läsa - om det inte hade stått ett telefonnummer längst bak, precis under texten "Vill du ha hjälp? Ring till oss!" - hade allt löst sig vid det här laget.

Om tio dagar vet jag hur mycket jag ska gå under under resten av sommaren. Med en enorm mängd tur kan jag lära mig leva lagom till nästa sommar.

Har du en säng över? Jag vill fly.

Jag behöver behövande - visst är det så? Jag är fast i empatiträsket, dragen till dåligt mående som nålar till magneten. Jag behöver kärlek, ge mig en diagnos att sympatisera med. Ge mig några ärr att gråta över. Jag behöver din ångest för att känna mig glad. Låt mig parasitera ut den sista lycka du har. Jag lovar att du kommer kasta bort mig innan du förgås.

Det kan inte vara så farligt som det verkar i mitt huvud. Jag vet vad som kommer hända när klockan slutar ticka, men ändå står jag här och stirrar på den, undrar hur mycket batteri den har kvar. När ingen står kvar på sidan, vet du att du måste lära dig själv allt det du egentligen redan borde kunna. Vem vet var du kommer hamna härnäst? Egentligen borde det vara du, men så är inte fallet. Så frågan är: vad vill du? Du är troligen lika osäker på det som vägen dit. Men det är bara du som kan hindra dig själv från att vela vilse i snåren. Se till att hitta stigen. Nätterna är fortfarande kalla.

Jag har återvänt och står på gränsen till apati. Ett dovt känslobrus kring en vag och undantryckt ångest, vars ursprung inte är uppenbart för någon. Vart tog allt vägen? Ingen gråt går att finna, ingen glädje går att locka fram. Fast i en motivationsfri melankoli ligger jag still och stirrar, beroende av ljud och flimmrande bilder. Intryck tränger bort tankar; tankar frambringar ångest som inte lockar, trots att det är en riktig känsla.

Egocentrerad, empatisk och lat - trevlig, tystlåten och nedstämd. De beskrivande orden är många, men alla bilder är fel. Jag släpper fram mig själv och omvärlden står i chock. Jag antar att jag har lyckats med det som förväntas av oss alla - att skapa en retuscherad illusion av mig själv. Men om du sträcker ut handen mot min bröstkorg, kommer den passera genom dina förväntningar, och avslöjar att det finns lite mindre Erik här än du hade trott.

...I'm sorry for the way I am

Jag har varit självdestruktiv så länge jag kan minnas. Bäst för Lund att jag blir emottagen och får hjälp..

Jag förstår att du inte fattar vad det är jag känner, så jag klandrar inte ditt beteende. Det är jag som är mesig och otydlig, som inte tar tag i dig och säger att jag behöver prata ordentligt. Jag vet att jag kommer träffa dig snart igen, men jag vet inte om klarar av att känna såhär en natt till. Troligen kommer jag överleva det, men det är inget jag vill gå igenom.

Egentligen är jag inte säker på vad jag har att säga. Och det känns mest som att du inte vill prata om det. Jag förstör glädjen i din tillvaro. Förlåt. Jag vet att vi har perioder när inget funkar, men just nu orkar jag inte. Du är rädd för att vi ska bli mer än vänner, men just nu känns det inte ens som att vi är det. Jag saknar dig, min vän. Kom snart tillbaka.

Ta bort det felaktiga - är det inte det du alltid har försökt med? Lyssnat på vad andra tycker är fel och tagit bort det, tills inget var kvar och folk undrade varför de hade låtit dig komma så nära. Du kan inte ta bort dig själv. Det kommer aldrig lösa något. Du måste förstå det om du ska komma härifrån. Du måste förstå värdet av dina egenskaper, och använda den du är, istället för att gömma dig.

Då kan du nå dina drömmar.

Abstinensen är tydlig. Jag har redan förtvinat och förlorat all energi. Men det är så klart inte av någon betydelse. Jag har ju varit duktig och hållt mig borta från det där som är så hemskt. Varför skulle det spela någon roll hur jag mår?

Jag är medveten om att jag är bättre än jag tror. Jag vet, men kan inte inse. Jag kan tänka, men inte känna mitt värde. Jag är fullt kapabel att bli någon jag kan vara stolt över, men jag orkar inte försöka. Du behöver inte påpeka min potential - jag är mycket medveten om den. Det gör det inte lättare att nå den.

Det har alltid varit så. Intelligent men korkad, smart men dum. Det finns inga mellanlägen. Antingen för mycket eller för lite. precis som det jag gör nu. Det är alldeles för lite. Jag längtar tills det blir tvärtom.

Låt mig göra för mycket.

Kalla mig inte korkad. Du vet att det inte är så. Det vet jag också. Du vet inte hur jag har tänkt och det spelar ingen roll om jag berättar, för du kommer inte lyssna.

Som att bekämpa eld med eld. Tror du verkligen att jag skulle fortsätta om det inte hade hjälpt mig? Jag vet att jag far illa av det, det känns varje gång. Men det känns ännu tydligare hur illa det är när jag låter bli. Men jag vet, du har inte varit här. Du hittar inte hit heller. Det är min glaskupa, som bara kan förstöras inifrån. Det finns ett hål högst upp där du kan släppa ner saker, om du vill hjälpa till. Det finns ord du kan använda om du vill att det ska gå sämre.

Ångest gömd i smog och ivägskrämd av aggressiva vibrationer. Se men inte röra, är det som tänks men aldrig sägs. Vi visste väl igentligen att det aldrig skulle kunna bli som vi bestämt? Trodde du på det vi sa, precis som jag gjorde, trots att ordet "knappast" ekade i bakhuvudet?

Without the rain of terror over every momentary change, we are exactly as before

Du försvann härifrån. Jag klarade inte av det. Du kommer se det. Jag vet att du kommer fråga ut mig om varför, för att du inte kan se hur jag mår. Men det spelar ingen roll. Det finns mycket som inte har blivit sagt. Ännu mer som aldrig kommer sägas.

Jag väntar.

Du hittade vägen ut fortare än någon av oss vågade tro. Även om jag visste att du skulle hinna före mig, trodde jag inte att det skulle vara så lätt för dig att bara slänga dig tillbaka. Du är inte redo, men det vet du inte om. Jag har aldrig varit redo, och jag har aldrig haft svårt att bevisa att det är så.

Jag flydde en stund. Åkte bort från allt och tog en paus från livet, fullt medveten om att det skulle bli ännu jobbigare att återvända. Men det har blivit så tydligt att det var det här jag behövde. Man ska alltid träffa nya människor, om man vill röra sig framåt. Det är väl där jag har gjort fel så många gånger. Om man bara sitter still och isolerar sig, kommer inget  förändras, bara allt annat.

Samtidigt vet jag att du har släppt fokus från det du tycker är viktigt för dig själv. Din enda rädsla låter du kontrollera dig. Jag hoppas det går bra för dig, för säkerheten har minskat rejält sedan jag träffade dig sist. Jag vill inte behöva höra att allt gick snett för dig. Men du sa ju att du var ärlig när du berättade för mig vad som hänt. Jag har inte längre som uppgift att skydda dig. Jag vet att jag inte gjorde det bra när det var mitt ansvar, men efter att ha sett dig, vet jag också att du inte heller är så bra på att ta hand om dig själv. Jag klarar  mig alltid. Mitt nät är tillräckligt finmaskigt för att jag inte ska behöva falla igenom. Det kanske är något sådant du behöver du med.

Du kan skylla på att jag har haft tur om du vill, men du vet att du är mycket starkare än jag är, så jag förstår inte varför du bara kan fatta kloka beslut när du har någon som är helt hopplös bredvid dig. Jag klarar inte av pressen - du behöver den.

Han visste att ingen annan skulle förstå vad han menade när han skrev orden, men det var inte en text för dem. Ibland undrade han ens om han skrev för att kunna läsa det själv. Kanske ville han bara släppa ut alla tankar som han såg dem i ögonblicket, utan att behöva förklara för någon eller dömas för det han uttryckte.

When did I really, truly start
to think apart my heart?

"Världen är patetisk."

"Nej, det är det bara du som är."

Jag vet att jag aldrig har klarat av det här. Du behöver inte tjata om det. Det kommer inte hjälpa mig göra något åt det. Och du vet det. Är det för att det är såhär du skulle vilja att jag skulle göra? Du skulle inte heller orka, jag lovar. Jag är trött på tankarna som flyger genom huvudet när jag tittar ner. Jag har gjort hemska saker, och det utnyttjar du. Jag ger dig kontroll. Egentligen är hoten lika tomma som du känner dig, för jag bryr mig inte om vad som händer med mig längre. Jag är inte värd att ha det så bra som jag har det ändå. Alla runtomkring väljer att visa toppen på det isberg som är deras missnöje. Men jag vet, för jag kan inte glömma allt det hemska jag har gjort. Tro inte att jag inte känner.

Hantera ångest genom att gömma den så långt in att den måste rökas ut, lite i taget. Det är allt du vet. Allt du kan är orimligt i den här världen. Ingen passar in. Orden är lika sanna som falska, allt är lika osannolikt som det känns overkligt. Men det hindrar ingen framfart, utom min egen.

So, what do you think?

Det är förfluget och avlägsnat. Och det drabbar alltid mig i första hand. För det är ju jag som har slutat fungera.

Ett huvud i koma, som vägrar ta in något nytt och som stängt ner all aktivitet utöver den absolut nödvändiga. När hemkomst innebär apati, stannar jag upp, men det gör inte livet. Och jag är hjärndöd. Hur ska jag hinna ifatt? Hur ska jag lära mig hantera livet, när jag inte ens kan komma ihåg att borsta tänderna?

"Världens största klant anropar världen! Om ni ser min plånbok, skulle jag väldigt gärna vilja ha tillbaka den!"

Sanningen slår dig i magen en gång till. Visst trodde du att det hade blivit en förändring - att du hade blivit bättre?

Sambandet är för tydligt. Gör ditt val nu. Vill du ha rätt eller vara lycklig? Vill du veta, eller njuta av okunskapen? Du kommer sticka dig på ditt sinne många gånger genom livet. Det är bäst för dig att du inte har vässat det för mycket. För när det vänds mot dig, har du ingenstans att fly. Vart ska du ta vägen, när du är din fiende? Vem ska rädda dig från dig själv? Hur ska du komma urskadd ur ditt eget grepp? Du vet att allt är på väg till undergången, men ju trubbigare du är, desto lättare är det att hindra sanningen från att fastna på sinnets taggar. På vissa sitter den redan fast som ett spindelnät i ansiktet. Det komplicerar hela tillvaron, gör varje steg lite tyngre och blandar ut färgerna till en grå massa.

Jag ser inte färgerna. Men jag tänker inte sluta försöka. Jag är fortfarande på min sida, och jag tänker finnas vid din.
The only thing that gets me through this is what I feel. And I feel you.