Tankeskrift

Det har nog aldrig blivit större förändring i mitt liv än det blivit under det här året. Inte på mig. Mer på situationen. jag är fortfarande lika osäker på mig själv och allt runt omkring. När jag skriver utan att tänka är det vanligaste ordet "kanske". Hundratals "kanske kan vi" och "kanske kan jag" har suddats ut, för att jag inte kunnat komma fram till hur meningen fortsätter. Jag fick uppgiften av min psykolog att jag skulle iakttaga mitt sätt att tänka. För jag är tydligen inte mina tankar. Då kanske det kan finnas hopp.

Jag återkommer alltid till min skola. Mitt hem. Jag besöker det även när jag inte måste. Jag kommer aldrig vara tvungen att komma hit igen. Det var aldrig ett tvång. Det var en uppgift jag själv tagit på mig.

Och därborta ligger bron. Och mellan den och skolan ligger kyrkogården. Den här delen av staden bär alla de minnen som förändrat mitt liv. Alla fram till förra sommaren.

Kanske kan jag... bli en människa jag själv skulle kunna stå ut med att känna.