Tankeskrift

Jag är ingen. Jag är den du låtsas vara för att få vara med. Den du utgår ifrån att alla andra vill att du ska vara. Den du ibland utger dig för att vara, för att det är lättare när folk inte ifrågasätter dig. Den andra förväntar sig att du ska vara. Jag finns egentligen inte. Jag försvann någonstans i Hällby. Troligen på fotbollsplanen, när jag fortfarande hoppades på att kunna lära mig flyga.

Vem är jag? Vem är det som stirrar tillbaka när jag tittar in i spegeln? Vad tycker han om livet? Vad känner han? Vad vill han göra med sitt liv? Jag ställer många frågor, men det finns aldrig någon som kan ge mig svaren.

Ingen vet vem jag är. Det finns ingen som känner mig.

När kom känslan att jag aldrig kan vara tillräcklig som jag är? När blev det så uppenbart att jag bara betydde något om andra tyckte om mig? När gick jag vilse? När fick jag för mig att jag kunde vara vem som helst? När försvann det där som gjorde mig till mig? Och vad var det? Varför är jag ensam om att inte ha en identitet. Jag är Erik Engman, precis som cirka 70 andra människor i det här landet. Snart kommer jag fylla 20, utan att någonsin ha varit en riktig tonåring. Jag kommer förtvina i ensamhet, när jag oundvikligt förlorar alla mina vänner. Jag har sett mönstret. Jag kan kartan. Ändå faller jag alltid ned i ravinen.