Distance kills the best of intentions
Mitt huvud springer överallt. Jag hinner inte med. När man försöker påbörja åtta saker på en gång, är det inte många av dem som blir av. Så jag sätter mig framför datorn. Intrycken behövs för att spola huvudet tomt, för att kunna slappna av. Det går inte annars, när du inte är här.
Här bor min skräck, mitt största hinder. Kan jag ens fungera som en individ? Varför kan jag inte styra upp min vardag längre än några enstaka dagar? Jag vet att du inte är medveten om det än, men allt har gått åt helvete igen. Planeringen sitter på väggen som ett stort hån mot min brist på självdisciplin och förmåga att fokusera. Just nu slits allt mellan känslor, förnuft och dåliga vanor och det enda sätt jag har kunnat hantera det förut har varit med rök i lungorna. Men jag vill inte gå den vägen igen.
If I tell you all the little things that I think that I need,
would you tell me how to tell the world from the woods from the trees?
'Cause I've been stuck inside this comforting, familiar disease
and I need you now, 'cause I can't get out...
Nothing stays the same...
Jag börjar tro på det här nu. Det kanske kan bli som du ville. Kanske kan jag tro på det jag redan vet. Allting rör på sig. Det kanske dags för mig att följa med.
"... det finns stöd för diagnosen AD/HD."
Sex ord kan bära mycket vikt. Men just nu känns de bara tomma. Hur ska jag hantera detta? Utkastad från vården med ett papper som säger "här är roten till majoriteten av dina problem", men det är allt. Hur ska jag hantera detta?
I can't make it on my own
