Tankeskrift

Vågfunktionen kollapsar, för att en observation gjorts. Om alla bara hade lyssnat på vad som sägs, istället för att faktiskt undersöka eller försöka förändra, så skulle samhället fortsätta vara en kontinuerlig graf. Din punkt på grafen stannar där den är, och allt blir så bra. Åtminstone tills någon tittar efter. Då finns det bara raka kanter och diskreta värden. Tolkningar faller ihop, för att observationen anses entydig. Medelvärdet av våra intryck ger en sannolikhet över vår uppfattning, men när stunden väl kommer, har världen valt åt oss.

 

Vi anstränger oss för att justera grafen, så den kan passa våra önskemål bättre. Vi manipulerar den kontinuerliga kurvan, men diskretiseringen är fortfarande utom vår kontroll. Den kan få det att verka som att man inte åstadkommit något, men också att vi kommit längre än vad vi egentligen har. Det går inte alltid att jobba hela vägen fram, för att sedan stolt annonsera sin triumf. Diskretiseringen kan tvinga en att annonsera allt i förväg, med ett halvhjärtat "jag ska dit, men jag är inte riktigt där än", varpå reaktionerna kan variera från uppmuntran till att bli aktivt motarbetad, men väldigt sällan aktiv hjälp. Det är ens egen kurva, som har väldigt svag interaktion med andra.

 

Osäkerheten är mer än konstant, när diskretiseringen fördunklar alla nyanser. En någorlunda precis idé om var en person är på grafen säger ingenting om vart de vill förflytta sig, vilken väg de vill ta eller hur snabbt deras resa går. Samtidigt säger en kunskap om personens hastighet och mål ingenting om hur långt de behöver förflytta sig för att komma dit.

 

 

Det har varit tyst här, för att jag har känt att jag kan göra mer intressanta saker än att arkivera mina krypterade tankar på en plats där ingen längre tittar, så att jag kan komma tillbaka till dem och inse att inte ens jag förstår vad jag menade när jag skrev ned dem. Men nu steppar mina händer på ett nytt tangentbord, och detta är bästa stället jag har för att testa dess kompatibilitet med mina fingrar.

 

Nu ljög jag precis. Det finns någon eller några som är här och tittar. Statistiken visar att bloggen visas oftare än jag besöker den. Samtidigt har jag svårt att tänka mig att det finns mycket nöje att hämta här. Denna blogg är det närmaste jag någonsin har lyckats komma till att ha en dagbok som jag faktiskt kommer tillbaka och fortsätter att skriva till - troligtvis för att jag inte behöver släpa runt den överallt.

 

Morgondagen hyser tentamen, där den största studieutmaningen har varit att få läraren att förklara vilka delar av kursen som dyker upp på tentan. Det sätt jag redan lärt mig för att modellera och reglera processer har relegerats till ett frivilligt extraavsnitt i läroboken. Lär om, lär som läraren är van vid.

 

Det är snart ett halvår sedan jag lämnade Lund, för att det blev hälsomässigt orimligt att lubricera vänskapsband med alkohol, varpå isolering och utbrändhet följde. Jag klandrar inte någon för att jag är bättre på att umgås en och en än jag är i stora grupper. Det är bara synd att mitt tydligaste intryck av Skåne är vita hyllor lutade mot vita väggar bredvid vita skrivbord framför vita, neddragna persienner.

 

Nu händer det igen. Jag ältar. Det var åtta år sedan jag började klaga på mitt ältande. Ändå har jag inte slutat. Det är något med att skriva här som lockar ut all melankoli till fingerspetsarna, och stämmer tankestråkarna till deppressiv vals över dessa kommunikativa bitar plast.

 

Jag hoppas att dessa cykler har tagit slut nu. Starta nytt, fallera, restaurera, kollapsa, repetera. Algoritmen har för otydliga steg för att resultera i exakta repetitioner, men gång på gång visar sig mönstret igen. Snart finns det inga studier kvar att fly till, men samtidigt är det nu jag börjar känna mig redo att gå vidare. Jag har lärt mig att lära mig tillräckligt väl för att känna mig säker på att min omvärld kan ha nytta av mig.

 

Denna överlagrade text nämner såklart inte mina källor till lycka. Det hade ju inte passat det melankoliska ältandet som vänder till hoppfullhet i slutet av texten.

 

Det distinkta klickljudet har inte blivit vardag än. Orden flödar fram ur fingersteppen, i väntan på maten. Den mentala ridån har fallit över den ansträngda utbildningens skådespel. Mitt ordförråd har förtvinat, och stora hål av afasi stannar upp skrivarflödet. Mitt huvud har bytt språk och låtit modermålet fallera, trots att jag är kvar i min hemstad. Den långa rensningen varierade studier utgör har resulterat i många kunskaper som jag vill plocka fram, men som inte längre finns kvar att hämta.