Tankeskrift

Nu tänker jag skriva om hela inlägget ändå, trots att jag vet att den andra gången nästan aldrig bli lika bra. Dumma blogg. Den här gången försvann hela inlägget. Extrem irritation. Nåväl.

En tom dag. Åkte in till skolan för att tala med en lärare. Väntan på honom spenderades samtalande med människor ur parallelklassen, vilket fick mig att fundera på hur bra jag egentligen passar in i min egen. Den stora tystnaden. Avskärmad. Utfryst. Tankarna förs till högstadiet. Släpp det. Inte nu. Om den känslan kommer tillbaka fler gånger, byt klass. Krångla inte till saker. Varför kom det här just nu?

Att sedan träffa folk, visade sig vara något jag inte borde ha gjort. Tyst föjde jag med. Nej, inte "med", "efter". Jag följde efter. Och den känslan är så hemsk. Men att gå och sedan känna sig ensam, samtidigt som man mår dåligt för att den man lämnat kanske känner sig övergiven, är värre. Jag går vidare. Inga ord, men tusen tankar. Instängd. Jag isolerar mig. Rädd för att det jag tänker ska höras. Inte för att jag är rädd att någon ska känna sig hånad eller sårad, utan i rädsla för hur jag skulle bli sedd om jag ventilerade mina tankar öppet. Så jag sitter där, tyst och passivt rökande. Tyst och passivt lyssnande på prat om whisky. Hur ser alla som sitter där på mig? Är jag överhuvudtaget värd att notera? Eller är jag bara den skugga jag känner mig som, när jag sitter där. Felplacerad igen, bland människor jag faktiskt känner. Och jag kan fortfarande inte spela gitarr. Jag är en etta med samlat betygsdokument, som lämnade den enda klass han inte känt sig utstött i, för att han blev så fruktansvärt skoltrött av utbildningen och nu istället går i en klass där han känner utstött och sämre än alla andra på det instrument han valt att spela. Blir jag någonsin nöjd?

Och jag låter mig inte bli arg på mig själv, samtidigt som jag mår dåligt för att jag inte låter mig själv tycka vad som helst. Varför skulle jag låta mig hata mig själv, när jag vet att det inte är mig det går ut över, utan någon annan? En nyttig rädsla? Jag tvingar mig själv att tro det. Och så trycker jag bort all irritation. Tårar är framsteg. Steg bort från hat. Förtvivlan istället för ilska. Jag förstör mig själv istället för att skada någon annan. Och mitt i allt detta ekar ord som aldrig sades. Men texten syns tydligt och orden hörs. "Du tänker för mycket på dig själv". Min egoism är personifierad i någon annan. Finns det någon större paradox?

Trots att jag visste varför jag mådde som jag gjorde, lät jag bli att göra något åt det, för att jag kände mig självisk när jag tänkte på det. Känslomässig idioti. Oviljan att vara självisk krockar med saknad och av någon anledning en känsla av skuld. Till slut bryts oviljan ned tillräckligt för att saknaden ska få övertaget. Och så hade jag fått post. Allt negativt försvann. Besök från en vän. Ett väldigt ospeciellt, men ändå väldigt ovanligt sätt att fira på. Inga undantag, bara som vilket besök som helst, ungefär. En svag känsla av tomhet under hela besöket, som blir mycket mer påtaglig så fort jag är ensam igen.

Visst har jag både bror och far här, men det är verkligen inte samma sak. Jag ser inget sätt att förhålla mig till mina båda "hem". Mamma och Åke. Vad säger man?

"Hemma är inte där du bor, utan där man förstår dig". (Tydligen har någon vid namn C. Morgenstern uttryckt sig så tidigare.)

Vart tar man nu vägen? Ingen aning. Hemlös med bostad? Troligtvis. Överbevisa mig gärna.

Det blev inte alls lika bra. Det blev dessutom ännu mer negativt. Men mycket nytt. Jag vet dock inte hur mycket av det första inlägget som försvann.