Tankeskrift

Tillbakablickar verkar var något jag är bra på. Jag hamnade på några låtar som handlade om nyår, vilket fick mig att fundera över vad som har hänt och hur fel jag hade när det gällde det här året. (Övrig info: inga nyårslöften fanns.) Jag hade precis börjat tröttna på skolan, var besviken på att jag inte fick byta utbildning. Deprimerad över det faktum att det kändes som att resten av skoltiden skulle vara lika mycket grå vardag som de tre tidigare skolåren hade varit, rent skolmässigt. (Den andra biten var jag glad över att den hade förändrats, men det var inget som märktes då.) Jag var avundsjuk på en väns händelsefyllda liv och en annans förmåga att vara så glad i all tristess. Världen var grå och det verkade som att den skulle fortsätta vara det i tre år. Jag levde av orden i Feel like rain, som var den bästa beskrivningen jag hade över mitt liv just då.

Hösten hängde fortfarande i luften. Den hade stannat kvar, trots att den inte hade något mer att ge. Jag gjorde vad jag blev tillsagd, för att slippa allt tjat och bråk. Hoppet låg och väntade på något att appliceras på. Allmänt ointresse fyllde mitt sinne och uttråkning var den vanligaste känslan jag hade. Och refrängen var min livsåskådning.

Sedan kom januari. Pappa fyllde år och Spanien besöktes. Jag minns känslan. Boken var spännande, verkligheten tom. Jag kunde le och skratta, men bara för ögonblicket. Glädjen försvann så fort skrattet tysnade, lika kortvarig som ett av alla steg längs stranden. Allt hade blivit ett slött vegeterande och boken var enda vägen ut. Fem dagar i Spanien och det viktigaste för mig hade varit siffran tre.

Tankarna stod fast vid att denna studietid var något jag skulle hasa mig igenom. Mamma hade gått med på att skicka in en ansökan om att byta, men det ingav inget hopp. Jag trodde på en apatisk vår, men oj, vad jag misstog mig. Jag är ganska glad över slutresultatet, trots allt depp. Snö i april. Så mycket nytt. Så mycket hemskt. För mycket hemskt. En studie i självförstörelse, delvis i grupp. Ett misstag var det tydligen också. Slutligen var det en enorm insikt och ett försök till lika stor förändring, som jag tror lyckades ganska bra. En färgglad vår, som innehöll mindre glädje än panik, men som ledde till mycket gott. Allt handlar om hur man väljer att se på sakerna.

They say that what doesn't kill us, makes us who we are

Men det var inte alls det jag såg när sommaren började. Det kändes som att lovet skulle vara en händelselös väntan, precis som förra sommaren. (Vad hände då? Jag lärde mig cykla enhjuling och löste kub. Den här sommaren hände det något mycket bättre än så.)

Jag har fortfarande svårt att fatta att två meningar på fem ord var, blev början på sommarens galenskap. (Eller var det mina ord? Då var det ganska många fler än så.) En fika med melerad tystnad och en promenad målad i samma mönster. Skostirr under ett träd i regnet. Ett hål i lövverket. Och jag tror fortfarande att det var min balans som försvann nere i underjorden.

Sedan behövdes det en hel del galenskap, som lyckligtvis fanns att tillgå. Trots en läskig, skrikande mamma och enorma mängder nervositet, blev det bättre än jag hade vågat hoppas på. En fråga jag knappt vågade ställa. Och så, plötsligt stod jag på perrongen med en lapp. Flera dagar hade passerat på vad som kändes som en mattelektion (hur tolkar man det?). Men det var hur det kändes tidsmässigt. Känslan var en helt annan. (Rörigt, men förhoppningsvis förståeligt.)

Och sedan en underbar, om än för tidig, födelsedagspresent. (Orden räcker inte till för resten.)

På tisdag har jag levt i sjutton år. Vem trodde att det sjuttonde året skulle vara så omväxlande, när de andra varit som de var? Inte jag i alla fall. (Men det var väl det jag skrev i första stycket?)

Nu har jag vänt trenden. Istället för att börja glatt och bli deppig, gjorde jag nu tvärtom. Mycket trevligare, måste jag säga. Nu måste jag bara hurra för detta "nya" år. (Tre fjärdedelar av det har nästan passerat. Kanske är det fel att kalla det nytt, men textsnutten som blev rubrik var från en av de låtar som fick mig att börja skriva detta inlägg. Saknaden gav också en knuff i den riktningen.) Men jag orkar inte göra det fyra gånger. Det får räcka med en.

Hurra!