Tankeskrift

Jag var tydligen ganska klantig igår kväll. Jag råkade ställa fram klockan en timme. När klockan visade halv åtta, kände jag mig tvungen att gå upp. Pappa och Nils kommer vandrande med en present. Jag blir lite förvirrad, eftersom pappa sa att han började jobba vi sju. Paketen innehöll en liten mojäng (fint ord) gjord för att stämma instrument. Mer nödvändigt än skoj, men ändå lite roligt att pappa, som klagade högljutt över hur dyrt det skulle kunna vara, ändå köpte en sådan. Sedan, på bussen blev det födelsedagssång i mp3-format. (Egentligen AAC, men det är oviktigt. Om man inte själv har denna onödiga information i huvudet. Då är det kanske till och med möjligt att lista ut vad det var för en manick musiken kom ut ur.) Eriks variant av ett grattis.

Det hade tydligen inte blivit någon gruppindelning till brukspianot än, men det fick vi inte veta förrän vi kom dit. Ännu en dag då jag kommit tidigare än nödvändigt, men jag hann ju träffa folk och påminna dem om att jag fyllde år. (Hittills har tre personer, bortsett från de jag är släkt med, kommit ihåg min sjuttonårsdag. Liten genomgång om vad musikteorin kommer handla om och sedan var det lunchdags. Men jag hann inte äta. (Inte för att det gjorde någonting.) Jag skulle till studievägledaren. Hon skrev både dagens datum och mitt personnummer flera gånger, utan att inse att det var min födelsedag. Något att fnissa smått åt i efterhand.

Sedan var det kör (inte fordon) som gällde. Lite jobbigt att läraren verkade titta på mig hela tiden, samt att nästan alla andra killar verkade göra likadant. Men det gick väl bra, eller något sådant. Lite högt, kanske, men det kan vara bra att bredda omfånget, även om det låter väldigt ofint till en början. Och det gick ju faktiskt att sjunga det.

Sedan var dagen plötsligt slut. Jag begav mig faktiskt hem. Det kändes ovant att inte stanna kvar. Det kändes inte rätt att åka hem. Eller... det kändes inte alls på något speciellt sätt när jag åkte, men när jag hade varit hemma en stund, kom känslan av att jag hade gjort fel val. För det är bara när jag är hemma (om man nu kan kalla detta "hemma") som jag känner mig såhär. Varför är det alltid lika tomt att komma hem? Jag kom hem och var jätteglad. Sedan hände något.

Vad är det som tar bort positiviteten? Är det känslan av grå vardag i mitt hem? Jag har ju trots allt bott här i sjutton år nu. Eller är det själsfrånvaron? Den är precis lika tydlig hos mamma. Kanske är det jag som gör det själv. Borde jag låta bli att tänka på hur jag mår? Borde jag tänka mindre? Gör jag något fel? Är det jag som förstör för mig själv omedvetet? Bara frågor. Finns det några svar? Varför kommer dessa frågor alltid tillbaka?

What I'm looking for are the answers to why these questions never go away

Även om den låten med Crossfade är ganska bra, undrar jag varför jag lyssnar på den. Den passar inte in någonstans. Jag byter, men hittar jag något som fungerar bättre? Nej. Kanske vet jag inte hur jag känner mig just nu. Jag vet inte ens det. Tvivel i för stora mängder. Jag ger upp skrivandet för idag. Inga lösningar verkar uppenbara sig.