En kvälls tankar
Höstmysfaktor. Hur mycket finns i mitt rum? I detta blå utrymme, med den blå lampan och det blå skåpet. Där tavlan som hänger på väggen är blå, precis som stolen. Till och med lakanen är blå. Och jag inser varför jag inte kan säga att jag tycker om blått. Det finns för mycket negativt förknippat med den färgen.
Som den där helgen. När jag bara stack, för att jag inte orkade med det längre. När mamma till slut blev för mycket och jag inte längre orkade stanna. Ett brev som skulle föklara, men som bara var oförskämt och taskigt. En förtvivlan för att jag omöjligt kunde få henne att förstå. Tre dagar fullständig ensamhet. Min själ tömdes i det kalla skenet från den blå lampan. Jag satt fast i en låt. Allt var bara fel, från det ögonblick skolan slutade den fredagen. Jag vet inte när det blev bra igen, men det tog tid. Och inget löstes. Det glömdes bara bort igen. Nya lektioner i hur man är social, när allt jag egentligen ville var att bli accepterad som den jag var. Mer tjat om vad jag ska ändra på, utan minsta försök till förståelse.
Väggarna är inte en sommarhimmel. De är den delen av skyn som syns mellan molnen när det snöar som mest. Bara något som finns där, utan att någon förstår varför. Och den grå kvadraten är molnet, som innehåller allt det jag inte vill och allt jag är rädd för. Var är musiken jag behöver nu? Och jag borde egentligen inte skriva något här och nu, för jag kommer må dåligt av det hela dagen imorgon. Men sedan när lyssnar jag på vad jag borde göra? Varför dyker de här tankarna upp så ofta?
Viljan att inte oroa andra i onödan krockar med rädslan för att vara obetydlig. Jag blir alltid osäker och behöver övertygas en gång till. Om ingen förklarar för mig vad jag är, blir jag inget i mina egna ögon. Men i denna förtvivlan låter jag ändå bli att söka stöd. För det är väl så man ska göra, eller hur, mamma? Det dumma i att inte vilja vara en belastning och samtidigt ha lust att bara springa hela vägen till någon som kan ta bort all denna osäkerhet, blir något att se ironin i och på något vis lättar allt lite grann. Jag söker upp ord av betydelse och tillsammans med ett medvetet musikval försvinner all förtvivlan. Sedan blir allt så svårt att beskriva. "Vissa känslor kommer utan språk". (Om man följer länkarna här ovan, borde man kunna hitta källan till citatet. Men för tydlighetens skull: Annanasord.)
Så var det midnatt igen. Kanske dags att sova. Mycket trevligt att inte deppa sig till sömns, må jag påpeka, då det känns ytters positivt. Jag trodde nämligen att jag skulle göra så denna natt. Men det löste sig ju. Nu tänkte jag läsa lite mer om att våra saker äger oss, om ingen har något att invända. (Det är bara onödigt att göra, för jag har bestämt mig.)
Nu kan jag sova gott. (Kan jag det, för att något ville att jag skulle göra det?)
God natt.
Som den där helgen. När jag bara stack, för att jag inte orkade med det längre. När mamma till slut blev för mycket och jag inte längre orkade stanna. Ett brev som skulle föklara, men som bara var oförskämt och taskigt. En förtvivlan för att jag omöjligt kunde få henne att förstå. Tre dagar fullständig ensamhet. Min själ tömdes i det kalla skenet från den blå lampan. Jag satt fast i en låt. Allt var bara fel, från det ögonblick skolan slutade den fredagen. Jag vet inte när det blev bra igen, men det tog tid. Och inget löstes. Det glömdes bara bort igen. Nya lektioner i hur man är social, när allt jag egentligen ville var att bli accepterad som den jag var. Mer tjat om vad jag ska ändra på, utan minsta försök till förståelse.
Väggarna är inte en sommarhimmel. De är den delen av skyn som syns mellan molnen när det snöar som mest. Bara något som finns där, utan att någon förstår varför. Och den grå kvadraten är molnet, som innehåller allt det jag inte vill och allt jag är rädd för. Var är musiken jag behöver nu? Och jag borde egentligen inte skriva något här och nu, för jag kommer må dåligt av det hela dagen imorgon. Men sedan när lyssnar jag på vad jag borde göra? Varför dyker de här tankarna upp så ofta?
Viljan att inte oroa andra i onödan krockar med rädslan för att vara obetydlig. Jag blir alltid osäker och behöver övertygas en gång till. Om ingen förklarar för mig vad jag är, blir jag inget i mina egna ögon. Men i denna förtvivlan låter jag ändå bli att söka stöd. För det är väl så man ska göra, eller hur, mamma? Det dumma i att inte vilja vara en belastning och samtidigt ha lust att bara springa hela vägen till någon som kan ta bort all denna osäkerhet, blir något att se ironin i och på något vis lättar allt lite grann. Jag söker upp ord av betydelse och tillsammans med ett medvetet musikval försvinner all förtvivlan. Sedan blir allt så svårt att beskriva. "Vissa känslor kommer utan språk". (Om man följer länkarna här ovan, borde man kunna hitta källan till citatet. Men för tydlighetens skull: Annanasord.)
Så var det midnatt igen. Kanske dags att sova. Mycket trevligt att inte deppa sig till sömns, må jag påpeka, då det känns ytters positivt. Jag trodde nämligen att jag skulle göra så denna natt. Men det löste sig ju. Nu tänkte jag läsa lite mer om att våra saker äger oss, om ingen har något att invända. (Det är bara onödigt att göra, för jag har bestämt mig.)
Nu kan jag sova gott. (Kan jag det, för att något ville att jag skulle göra det?)
God natt.
Kommentarer
Trackback
