I wanna run away...
Och det kändes igen. Verkligheten jag befinner mig i hinner i fatt mig och slår mig hårt i magen, medan en annan verklighet befinner sig alldeles för långt bort. Men jag verkar ha vant mig vid förändringar. Jag verkar vänja mig vid livet. Vad händer med mig? Troligtvis kommer det visa sig att jag inte alls har vant mig. Det ska man inte göra. Eller ska man? Jag vill i alla fall inte göra det. (Kommer någon kunna få ut något vettigt ur det här stycket?)
Igår var en ganska tråkig dag. Åtminstone i skolan. Det var meningen att vi skulle lära känna varandra, genom att gå ihop två och två och intervjua varandra och sedan redovisa vad vi hade fått veta om varandra. Jag blev sur på hur missvisande intervjun av mig blev, men orkade inte göra något åt det. Hela dagen var ett misslyckande, ur lära känna-synpunkt. När vi gick och bowlade, blev det en timmes klotkastande i tystnad. En fylld skoldag, som ändå var helt tom, eftersom den misslyckades med att fylla sitt syfte.
Sedan kom denna dag, vilken måste kallas en bra dag, även om den kunde ha varit bättre. Ankomst till skolan alldeles för tidigt för mitt eget bästa. Vad hade jag tänkt? Jag kan inte prata med människor jag inte känner. Det fanns inget där att göra innan skoldagens början. Men lite planlöst vandrande var ju bara dåligt för min status, som inte är något värt att bry sig om.
Men det var i alla fall en dag då vi faktiskt gjorde något med varandra, som nyblivna musikesteter. Vi hade kul, helt enkelt. Jag klarar inte av att berätta det just nu, dock. Lite för mycket att ta in helt plötsligt.
Hur hjälper man till? Återigen känner jag mig otillräcklig. Jag känner bräckligheten i min egen positivitet. Positivt och negativt slår ut varandra. Men om det finns mer negativt. Vad gör man då? Allt verkar finnas i magen. Känner man inte med hjärtat? Revbenen värker. En protest mot mig själv? Jag har ingen aning. Bara en massa tankefladder, som inte blir något vettigt när jag skriver ner det. Läsa om någons förutbestämda död och sedan sova? Låter som en plan. Just nu känns det som att jag vill bort. Inte bara härifrån. Bort från mig själv.
Igår var en ganska tråkig dag. Åtminstone i skolan. Det var meningen att vi skulle lära känna varandra, genom att gå ihop två och två och intervjua varandra och sedan redovisa vad vi hade fått veta om varandra. Jag blev sur på hur missvisande intervjun av mig blev, men orkade inte göra något åt det. Hela dagen var ett misslyckande, ur lära känna-synpunkt. När vi gick och bowlade, blev det en timmes klotkastande i tystnad. En fylld skoldag, som ändå var helt tom, eftersom den misslyckades med att fylla sitt syfte.
Sedan kom denna dag, vilken måste kallas en bra dag, även om den kunde ha varit bättre. Ankomst till skolan alldeles för tidigt för mitt eget bästa. Vad hade jag tänkt? Jag kan inte prata med människor jag inte känner. Det fanns inget där att göra innan skoldagens början. Men lite planlöst vandrande var ju bara dåligt för min status, som inte är något värt att bry sig om.
Men det var i alla fall en dag då vi faktiskt gjorde något med varandra, som nyblivna musikesteter. Vi hade kul, helt enkelt. Jag klarar inte av att berätta det just nu, dock. Lite för mycket att ta in helt plötsligt.
Hur hjälper man till? Återigen känner jag mig otillräcklig. Jag känner bräckligheten i min egen positivitet. Positivt och negativt slår ut varandra. Men om det finns mer negativt. Vad gör man då? Allt verkar finnas i magen. Känner man inte med hjärtat? Revbenen värker. En protest mot mig själv? Jag har ingen aning. Bara en massa tankefladder, som inte blir något vettigt när jag skriver ner det. Läsa om någons förutbestämda död och sedan sova? Låter som en plan. Just nu känns det som att jag vill bort. Inte bara härifrån. Bort från mig själv.
Kommentarer
Trackback
