Tandemtöntarnas skolåterkomst?
Töntarna skuttar fram på trottoaren och får någon på andra sidan gatan att hoppa med, när de vertikalt kryssande tar sig ned mot tandemcykeln, hållandes sina ryggsäckars axelband. (Jag är tillbaka i skolan. Då blir språket krångligare.) Det var så jag och min vän Erik - tillsammans med en Rasmus som inte ville skutta med och inte heller hade någon ryggsäck - började röra oss från skolområdet efter den första skoldagen. Mina vänners första dag i tvåan. Min första dag som estet.
Dagen började med att cykla tandem med Erik in till Eskil. (Jag orkade bara inte skriva S:t Eskils gymnasium just då.) Musik och sång av ganska seriöst slag och en cykeltur som krävde att jag åkte en bit i bara t-shirten, trots att det egentligen inte alls var sådant väder. (Precis då börjar T-shirt weather ljuda ur högtalarna i min fars sovrum.) Tandemcyklande utan att hålla i "hållet", iklädd en lånad t-shirt, med regnet hängande i luften och musik i öronen, medan rösten får arbeta. Det var väldigt trevligt.
Sedan var det dags att införskaffa skåp, vilket gick bra och utan några överraskningar. Att sedan vandra in i skolan och veta att inget skulle vara som förra året var inte så hisnande som jag hade trott att jag skulle tycka. Jag var faktiskt inte nervös och kände inte heller att det skulle vara speciellt spännande heller. Min vanliga långsamhet. Det kom senare. Jag var ju där en timme för tidigt. Först skulle jag ju se vad jag gick miste om genom mitt byte.
Tvåornas introduktion i aulan var ganska ointressant. Att se bakåt mot ingången och omedelbart få syn på någon man känner igen, på grund av en uppseendeväckande hårfärg, var något att le åt. Men bara första gången. Sedan var det dags att bli smått irriterad av rektorns smackande och att lyssna på sådant vi redan visste. Lite nytt var det, men inte alls mycket. En lista sätts upp och alla går till den sal deras klass ska vara i. En klassföreståndare som haft någon sorts inblick i mitt liv vill ha bärhjälp. (En tanke slår mig om att hon egentligen var mer av en mentor för mig, än den person som var det på pappret. Men det är lämnat bakom mig. Det förflutna rör mig inte längre och på något vis känns det som att det sista steget därifrån var detta byte. Steget bort från att styras av mina föräldrar, bort från mitt planlösa drivande. Bort från allt kaos som flög i luften under våren.) Jag Vågade inte säga hejdå till klassen. Eller orkade jag bara inte med att få alla frågor om varför och vad jag skulle göra? Troligtvis var det glåporden jag ville undvika.
Sedan var det dags för min del av dagen. Högst intressant att se hur mycket mer engagerade alla som talade uppe på scenen var när det var nya elever som satt i publiken. Sedan var det ganska roligt att se hur nervösa alla andra var. Jag hade redan gått igenom hela proceduren och tyckte inte att det var speciellt märkvärdigt. När vännerna kom och slöt upp med mig blev det samtalande om att känna igen namn. Några kända ansikten såg jag dock inte. Sedan ropades jag upp bland musikanterna och så bar det iväg till Bossan. Har det någonsin varit så tyst där inne tidigare? Troligen inte. Åtminstone inte med så många människor i salen. Resten av dagen var mest introduktion, vilket var ganska lite nytt och en hel del jag redan visste. Så såg min gårdag ut, skolmässigt.
