Tankeskrift

Hällbybrunnska vinternätter är hemska att vandra genom. Det finns flera skäl till detta. En stor del har att göra med min fysik. Isoleringen fattas (med andra ord är det väldigt ont om underhudsfett). Detta gör att bristen på värme blir väldigt påtaglig. Bitande kyla känns som ett väldigt bra uttryck, när det känns som att tårna krossas mellan ett par rejäla kindtänder.

Sedan är det också väldigt mörkt (om man inte står vid julhuset, som knappt syns för alla ljusslingor). Det bör noteras att jag inte brukar ha några större problem med mörker. Men det finns ju undantag.

Mitt huvud har jag nämnt några gånger. Det tänker visserligen ganska snabbt, men ofta inte på rätt saker. Detta leder till små mått av paranoia under vinternattsvandringar genom den del av världen jag hittar bäst i. I övrigt händer det inte ofta. Det som gör hela grejen läskig är den bisarra tystnaden. Det finns inga ljud i Hällby när det är vinter och natt. De mest avlägsna ljud, hörs så tydligt att ljudkällan bara verkar vara några meter ifrån de öron som plockar upp ljudet. I övrigt hörs bara egna stegkras på den frostiga marken och ljudet av byxben som gnids emot varandra.

Trots att det är öppet, verkar dessa två ljud eka. Och efter att hjärnan tolkat signalerna från öronen, tror den att stegljuden kommer från någon som går bakom mig. Så jag vänder mig om, men ser ingenting genom mörkret. Tankarna börjar tumla. Och sen blir det som det blir.

Men jag kom ju hem.