Tankeskrift

Leta svar där inga finns. Ibland känns det som att det är allt jag gör. Och kanske skäms jag lite över mig själv, för det är inte många jag vågar prata riktigt ordentligt med. Och det finns inget bra sätt att beskriva mig, känns det som. Jag kanske är svår att förstå. Det finns nog inga tydligheter med mig. Eller är det jag som krånglar till allt extra mycket? Jag vet ju att det händer att jag pressar fram ett svar som inte alls stämmer överens med min egentliga åsikt. Har jag någonsin en tydlig åsikt? Kan jag inte bara förstå mig själv?

Identitetskris. Jag brukade nära otydligheternas hopp och sedan inse hur dumt det faktiskt var. Nu försöker jag sätta upp någon sorts regler att följa, men undrar hela tiden om det är dumt att följa dem. För livet är inte så enkelt. Det är väl dumt att förenkla? Fast kanske inte alltid.

Never use absolutes

Nu går jag bara vilse i mina egna tankar. För det är sådan jag är. Van vid att tappa bort mig själv. Och utan sig själv, vem är man då? Det är väl så man uppnår ensamhet? När man inte hittar sig själv, utan bara en massa tankar som inte leder någonstans. Åter till förvirring. Jag har länge haft uppfattningen att kärlek ger mig ett klart sinne, till skillnad från min vanliga tankeförvirring. Kanske är det snarare ett tomt sinne som mig givs. När allt annat försvinner, finns inte mycket kvar. På något vis töms jag. Jag tystnar. Vad gör man när allt man vill säga bara bleknar bort?

Kall och ihålig. Vem vill ha något sådant?

Pardon me this part of me