Förklaring, tack
Det har gått en månad nu. En månad och en dag. Och det här känns bara ännu mer som ett bevis på min långsamhet. För jag är kvar här. Mentalt fastfrusen. Vintern har anlänt. Huvudet är en snöstorm av tankesvammel och armarna är i vägen för musikens framfart, samtidigt som min hals hindrar mig från att låta musikalisk själv.
Som många gånger annars, har jag inte längre något vettigt att skriva när jag hamnar här för att skriva. Men det får bli som det blir. Det är mitt i natten. Varför kan jag inte sova? Och om jag ändå inte kan sova, varför kan jag inte få ha lite roligt? Mitt huvud är inte inställt på att ha roligt. Det svarade med att bli trött när jag försökte vara glad. Jag trodde på tröttheten, men nu sitter jag här, en timme senare och känner att jag ljög. För det gjorde jag väl? Jag orkade inte, sa jag. Men jag orkar ju sitta här nu. Var det för jobbigt att vara social? Vad händer egentligen? Varför kan jag inte uttrycka mig?
Jag måste ju kunna förklara. Annars blir allt bara konstigt. Om jag inte kan sätta ord på något, stannar det kvar. Så det stannar kvar. Någon annan måste få veta, för att jag ska kunna fungera igen. Det är väl så? Jag bytte att inte berätta något alls till att låta någon få en chans att förstå. Nu går det inte att byta tillbaka. Jag vill inte göra det bytet ändå, så det spelar ingen roll. Och jag vet att låten egentligen handlar om motsatsen till det jag försöker säga, men jag tycker fortfarande att orden fungerar bättre än några andra.
if you believe it's in my soul
I'd say all the words that I know
just to see if it would show
that I'm trying to let you know
För jag vet inte riktigt hur jag ska få fram det här. Hur skulle jag kunna? Det kommer bara fram på nätterna. I mörkret och ensamheten, där mina tankar får härja fritt, då jag är för trött för att försöka hålla kontrollen, men ändå inte är tillräckligt trött för att kunna somna. Eller ljuger jag nu? Hade jag kunnat somna?
Could you wake up as a different person?
