Tankeskrift

Till slut var det dags att göra talet till verklighet. Det känns bra att jag faktiskt gjorde det den här gången. Alldeles för många gånger har jag sagt att något ska göras, utan att det någonsin hände. Visserligen fick jag lite påtryckning av tvillingen, den enda musikvännen som verkar stödja mitt beslut. Det kändes inte så bra att få frågan "varför då?" när jag talade om att jag tänkte köpa en gitarr. Men det handlar inte om vad de tycker. Den står där och väntar på att bli spelad.

Men jag hoppar över händelsen! Det var ju det viktigaste! Jag och Erik (Idag frågades det ännu en gång om vi var tvillingar (tvillingarna Erik och Erik, födda med en och en halv månads mellanrum?) och som vanligt blev svaret nej) satte oss på tandemcykeln och trampade bort till stan (jag hade bara lust att sätta en parentes i parentesen idag, då det faktiskt talats om det beteendet). Det tog tjugo minuter att tänka ut vad som skulle sägas till killen i äffären (biträde funkade bara inte, det passade inte in på First) och sedan samla mod till att säga det, men det gick ju bra, höll på att glömma kvittot bara.

Problemet var att få hem den där kartongen sen. Det var inte en gitarr med tillbehör än, utan bara en kartong. Mitt sinne kunde inte riktigt greppa att jag hade en egen gitarr så fort. Men kartongen var stor och otymplig, inget man sätter på pakethållaren eller lägger i cykelkorgen. Så i brist på andra transportmedel, bestämde vi att en av oss - med musikinstrumentet som följe - skulle ta bussen hem till mig, medan den andre fick se till att cykeln återvände till Hällby. Jag ställde upp på att cykla, eftersom jag ville undvika att utsättas för den bastuvärme som uppstår i bussarna under sommaren. Att jag tyckte att det var kul att cykla tandem ensam var ett annat skäl till varför det blev som det blev. Jag fick ta hand om hans cykel, han tog hem min gitarr. Vi delade lite tillit, som om det vore en självklarhet (konjunktiven är snart utdöda i svenska språket, men jag gör mitt bästa för att hålla dem kvar).


Sen blev det en hel dag utan tomma göromål eller tråkigheter. Efter mycket resande hit (radhuset jag för närvarande befinner mig i) och dit (villan tillhörande Eriks föräldrar), hamnade på Eriks tomt. Vi tröttnade ganska snart på att kladda på rollformulär. Erik sprang iväg. Jag låg kvar och lyssnade på Broder Daniel, som för att påminna mig själv om hur mycket av min musiksmak som fattas i min musiksamling, tills Erik började skjuta badmintonbollar på mig. Vi spelade ganska långe, men till slut gav vi upp.

Kanske håller allt på att lösa sig nu, lite i taget, medan det gamla fortsätter glida undan. Det har redan glidit undan och jag undrar om det försöker ta sig tillbaka genom att dra i tidslinjen. Nej, glöm det jag skrev här. Jag söker förståelse över varför händelser bär känslan av att tillhöra ett mer avlägset förflutet än de egentligen gör på väldigt märkliga ställen. Det här är alldeles för abstrakt för att kunna vara en vettig förklaring.

Det känns i alla fall mycket bättre nu. Jag kan sitta uppe hela natten i mörkret, utan att deppa. Det har nog lite att göra med att jag faktiskt har gjort något åt allt det jag tyckte var fel och som fick mig att känna mig evigt ensam och utlämnad. Den andra delen i det hela handlar nog bara om att inse att jag inte kan få allt precis som jag vill ha det. Jag stirrade mig blind på det som kändes dåligt och glömde bort allt som var bra. Jag väntade med att skriva ner det här, då jag inte visste om det skulle bli mer depp. Jag trivs här, men jag börjar bli trött. Det är nog dags att sova nu. Jag behåller nattmössan på. Den är grön inatt. Jag vet att jag är knasig, men det är ganska kul, så jag tänker inte sluta!