Tankeskrift

Ännu en blick bakåt. Det handlar inte om att glömma allt, utan att komma över det. Jag lever vidare och lyssnar på den musik jag vill höra utan att bry mig om vilka minnen som är kopplade till den. Det är ingen idé att hävda något och påstå att det var så det var, för det är för mycket. Man kan förenkla, men då måste man förbise vissa saker, dölja dem och ljuga om att de inte finns. Jag tänker inte ljuga för mig själv med flit.

"Det löser sig" läser jag från fönsterblecket och ser sedan ut över åkern och fotbollsplanen. Pappa pratade om att såga ner körsbärsträdet, så det inte blev så högt och så vi kunde få inte mer morgonljus. Men varför? Jag tycker inte om körsbär, men jag tycker itne om tanken på att såga ner trädet heller.

Det känns ganska tomt just nu, när jag hoppar runt och snokar i andras liv. Jag trodde att jag skulle deppa ihop idag, men det blev aldrig så. Det märkliga var att jag inte visste om jag ville deppa eller inte. Ibland kanske det är bra att gråta lite grann och må dåligt en stund, så att det verkligen känns bra när jag har kul och trevligt (fnissar åt mitt sätt att uttrycka mig på). Men det kanske inte måste göras så ofta.

Jag hade mer att skriva, men jag tog så mycket tid på mig (det har gått 7 timmar sedan jag började skriva det här) att jag nu glömt bort det hela. Jag gjorde för mycket annat under tiden. Jag hade kanske inte skrivit något alls (eller mycket mer) om gitarren inte hade varit ostämd. Det känns dumt att jag inte kan lösa det själv.