I'm a creep?
En dag av svek på dubbla plan. Jag sviker min vän och blir sviken av teknologin. Är det ett sammanträffande? Jag vet inte, men på något vis känns det som om det blev straffet för vad jag gjorde. Straffet för att jag nu vågar vara mig själv och visa vad jag tycker? Jag bara svamlar. "Sidan kan inte visas".
Men det var väl inte meningen att allt skulle lösa sig. Sms skickas i flera riktningar och plötsligt visar alla hur de känner. Allt känns orealistiskt, eftersom det inte tillhör vanligheterna i mitt liv. Men det är väl dags att vänja sig vid förändringen. Jag är bara rädd för att bli av med alla dessa vänner. Kanske hade det varit bättre att lösa allting direkt, men jag är ingen direkt människa, för det tar tid innan jag ordentligt förstår vad som har hänt och vad det innebär.
Nu sitter vi istället åtskilda och är besvikna allihop. Det kommer fram att jag inte alls är trevlig mot alla. Jag behandlade honom dåligt för att han gjorde det mot mig och då gick det ut över andra. Jag visste det, men jag visste att jag inte skulle orka ändå. För lång resa till för många problem som borde lösas. Jag hade bara gett upp halvvägs och så skulle inget bli löst ändå. Jag är för trött.
Aha. Det där med barn var inte alls svårförståeligt när du förklarade.
Jag blir alltid så fascinerad när jag umgås med folks familjer, kanske för att min är så liten och splittrad (i brist på bättre ord). Det verkar antagligen bättre i mina ägon än vad det faktiskt är att ha en "riktig" familj. Med "riktig" menar jag då att alla familjemedlemmar bor tillsammans.
Och "creep", du? Skulle inte tro det. Om du läste det jag skrev i bloggen efter att ha träffat dig så har jag inte ändrat uppfattning. (Grovt syftningsfel där, men du förstår nog vad jag menar ändå.)
Det där med att byta familj hade varit intressant. Dock har man ju alltid sitt eget bagage med sig i alla fall, så det kanske inte spelar någon roll. jag vet inte.
Två rader ur olika låtar dyker upp i mitt huvud. "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel" och "Don't be so hard on yourself". Sedan vet jag inte om man "borde" så mycket, egentligen. Det är som det är, bara. Fast det är ju alltid lättare att säga så till andra än till sig själv. Jag vet inte.
Ungefär här hade jag velat skriva något roligt och intressant, men jag hittade inget. Ämnet att inte ha något ämne kännss ju lite uttömt. Eh. Fint väder idag?
Exakt. Jag tror att man respekterar andra mer än sig själv ofta, åtminstone gör jag det, vilket är dumt. Likadant säger man dåliga saker till sig själv som man aldrig skulle säga till någon annan. Men med en själv är det liksom en annan sak? Det är konstigt att vara snällare mot andra än sig själv när det borde vara en själv som är viktigast i ens liv. Men kanske bra att inte döma andra som man dömer sig själv. Hjälp, nu känner jag mig intrasslad i det här resonemanget.
Det där med låten var ju lätt dagens ordvits hittills! Dagen har visserligen inte pågått så länge, men ändå. Själv lyssnar jag på Coldplay. Typiskt bra musik på natten.
Jag undrar över annan sak du skrivit om i bloggen. Du behöver inte svara om det är för privat eller så, men man kan ju alltid fråga. Vad är det som blivit som du hoppats? Som sagt (skrivet), känn ingen press.
