Allow it to happen
Det kommer behövas pensionspengar för att min vän ska orka läsa denna blogg. Det är bara en av alla konstigheter. Vi pratar så mycket att vi till slut inte vet vad vi snackar om. "Till slut inser vi misstaget. Vi öppnade våra käftar." Mycket riktigt, det är inte bara han som är förvånad. Det känns konstigt att vi skrattar åt missförståndet istället för att försöka reda ut det, men det känns inte fel, av någon anledning.
Märkligt hur olika människor kan ge mig så olika inställningar. Men det kanske är så, när man har anpassat sig i ett helt liv. Det blir lite svårt att sluta. Det enda jag tycker är konstigt är att jag aldrig har tyckt att jag har kunnat anpassa mig ordentligt. Det finns nog en gräns för hur mycket man kan ändra på sig själv. Det känns ändå som att jag har hittat den jag är.
"Om datorn är snäll." Det är kul att lyssna på människor. Speciellt om de inte själva kan förutsäga vad de kommer göra härnäst.
Irriterande väntan. Det hade varit så mycket bättre att bara få ett besked. Jag får väl bara vänta och hoppas, även om det är jobbigt. Finns det något annat att göra? Det är inte jag som bestämmer, oavsett hur mycket jag vill.
Jag kommer ingenstans med mina tankar just nu.
Kladdkaka?
