Tankeskrift

En dag helt utan händelser, på en plats där allt är så långt bort. Det enda som finns här är två familjer. Den ena räknas jag till, men vet inte om jag känner mig hemma med dem. Med en syster som inte bor hos oss, som jag någonstans förlorade närheten till; troligen eftersom hon flyttade ut och jag stängde in mig i mitt rum, när jag inte vågade lita på någon, samt min bror som kanske bara vill spendera lite tid med mig, när jag inte har lust med det. Han är bara otrevlig när han blir ignorerad. Men man måste ha huvudet med sig när man är med honom. Jag tror inte att jag har det just nu. Tror inte jag har det speciellt ofta. Tankarna rör sig för mycket. Sen har vi min mor. Jag vet inte vad jag ska skriva om henne. Kanske har det blivit bättre sedan jag skrev det där brevet, men jag har ingen aning. Jag kommer bara ihåg hur mycket hemskare jag tyckte orden var på det pappret när jag läste dem andra gången.

Jag har försökt låta bli att tänka för mycket idag, genom att låta bli att tänka just så. Om jag tänker på att jag ska sluta tänka, misslyckas det alltid. Jag försökte gräva ner mig i boken, men nu sitter jag ändå här och skriver. Det är en dag där jag försöker sysselsätta mig med något så jag inte märker hur lång den här dagen är. Nu känner jag bara att jag vill springa ut härifrån, bort från staden, bort från länet, bara bort härifrån. Folk verkar må bättre den här gången, men huset känns fortfarande som att det är laddat med samma negativa energi så fort man kommer upp på övervåningen. Jag vet precis var jag vill, men mitt huvud stoppar mig. Det är för långt och för kallt på natten. Jag hade inte hittat dit. Därför sitter jag fast i denna stad, som jag inte vet vad jag tycker om.

Eller är det bara jag som är rastlös och överdriver allting? Vart tog mitt tålamod vägen? Var det överhuvudtaget tålamod jag hade, eller var det så att jag inte hade en aning om vad jag ville? Kändes det som att jag inte hade någon chans att påverka, även om jag visste? Var det därför jag aldrig kände såhär? Eller är det bara så jag mindes det? Någon gång tidigare måste det väl ha varit såhär? Nej, det måste det väl inte. Eller? Jag kommer ingenstans, fast i mitt tvivel. En stilla undran om jag behöver övertygas, om jag bara behöver några ord från någon annan. En kritisk fråga dyker upp i mitt huvud och jag inser att jag kommer bli ännu surare om jag inte försöker mer.

För så lite kan vända alltihop. Det är möjligt att glädjas åt andra. Varför gör jag inte så oftare? Varför jag jag inte så annars? Tips till mig själv, som jag ska försöka lyssna till. Tystnaden slutar här. Sedan placerar jag en låt på min högstadietid och sjunger ut allt i tystnad. Jag vill ju inte störa den som läser bredvid mig. Kanske borde jag också läsa. Jag har ju bara läst en fjärdedel av boken än så länge.

Men låten byts ut och istället går tankarna till effekterna av den där tiden, då ingen riktigt kände mig, för att jag inte vågade lita på någon. Skammen och rädslan gör sig påmind. Det blir för komplicerat. Jag får inte ut det. Tills slut känns det så sjukt att inget kom ut förrän det här året. Ännu märkligare känns det att ingen anade något. Betyder det att jag lyckades? Jag antar att det gör det, men vad var meningen med att gömma allt? Ingen aning. Jag vet bara vad det gjorde med mig - vad jag gjorde med mig själv, som jag inte vet om jag kommer kunna förlåta. (Låten för dagens tankar: Cold - Crossfade. En förlåtelse för det som var den tid då det både fanns flest skäl att tycka synd om mig och flest anledningar att avsky mig, även om det inte märktes.)

(Jag tror jag måste få det här ur mig igen, på riktigt.)

Annars är det en helt händelselös dag, då jag känner mig lite isolerad.