Verklighetsflykt?
Går tiden verkligen så fort? Den skrämmer mig. Jag bytte ut musiken. Kanske kände jag mig instängd i den där listan. De där låtarna som någon gång ska brännas ut på skivor, om jag bara lyckas klura ut vilka av dem. Jag stänger fönstret med den där sidan, för jag har gett upp. Inget mer kommer hända där. Det känns bara så tomt. Jag sitter här i mörkret och vill bara ha någon att prata med. Jag tror inte det spelar någon roll vad samtalsämnet är, bara jag slipper känna den här tomheten.
Jag vet verkligen inte vad det är som är fel. Jag har ingen aning om vad som saknas. Mitt huvud kommer med nya tankar gång på gång, men jag har förnuftet här och det överbevisar alla mina hypoteser. Förvirringen ligger kvar här som en skugga, gömd i mörkret. Jag vet att den finns där, jag vet bara inte hur jag vet.
Men till slut vänder jag ändå tillbaka, går in på sidan igen och finner till min förvåning att jag blivit kontaktad. Mitt försök till informationsspridning har uppmärksammats och rättvisekämparna visar sin tacksamhet för att jag gjort en insats, oavsett hur liten. För en kort stund känns det som att den sidan är en plats där det inte spelar någon roll att jag är så ung. Jag kan göra något. Jag är värd något mer än det inget jag en gång blev tillsagd att jag var, som fortfarande tar upp en stor del i hur jag ser på mig själv - tyvärr är det så.
