Tankeskrift

Jag har inte en aning om vad det är som händer. Allt känns så kaotiskt och det känns verkligen som att jag borde göra något. Borde jag göra en aktiv handling här? Ja, det vet jag att jag borde. Men allt är så märkligt och ovant och jag inser att jag inte vet om jag klarar av något just nu. Jag sitter bara här hela dagarna. Slänger jag bort mitt liv på att göra absolut ingenting alls?

Jag förstår inte. Jag är inte van vid att såhär mycket händer på en gång. Allt förändras och det känns bara så osäkert nu när allt jag hållit fast vid bara försvinner. Det känns bara fel igen. Jag vet inte ens varför ajg skriver det här, för jag gick härifrån några minuter och förstörde hela meningen med att skriva inlägget. Allt jag ville få ut, tänkte jag slut på och nu hittar jag det inte.

Vad är meningen? Förstår jag själv vad det är jag håller på med. Ja, men varför? Vad är det som känns här egentligen? Det är ingen idé att försöka komma fram till nu. Jag har fallit. Allt är osäkert just nu. Kanske går det inte att få ordning på saker en längre tid, när jag väljer att leva såhär. Har jag överhuvudtaget gjort något val? Det känns inte så. Det känns som att jag bara följer med och låter allt hända. Som om allt bara passerar förbi mig utan att jag har en chans att påverka det. Är det för att jag har så svårt att göra någonting överhuvudtaget? Har jag nånsin tagit mig förbi mina psykiska spärrar, med en tanke på att det skulle hjälpa mig?. Nej.

Det är fortfarande det som är felet. Jag kan inte se mitt eget värde. Jag ser inte varför det skulle vara värt något att göra något som skulle göra mig glad? Eller? Är jag bara sämst på att göra saker överhuvudtaget? Är det där felet ligger? Jag har ingen aning. Jag tänker sönder allt just nu. Jag märker att det jag tänker omöjligt kan stämma. Är det ett steg i rätt riktning, att jag inser att de negativa tankarna inte stämmer? Det känns bara som att jag blir mer förvirrad?

Var det värre förut, eller börjar jag vänja mig? Snälla, säg att det var värre förut. Jag står inte ut med tanken på att vänja mig. Om jag vänjer mig igen kommer jag gå under av min egen tomhet. Av någon anledning tycker jag att det är bra att jag känner mig såhär förtvivlad och att jag gråter. Det känns. Jag står inte ens ut med tanken på att sluta känna. Som att vandra omkring i en lång korridor. Inget spelar någon roll, förutom att nå slutet på korridoren och börja känna igen. Tills det händer kommer den enda känsla som finns att känna en avsky riktad mot mig själv, eftersom varje skratt, varje leende kommer vara falskt. Det kommer kanske inte vara det, men det är så det kommer uppfattas. Om man ler utan att egentligen vara glad är man väl falsk?

Jag kommer ihåg sist gång när inget kändes och bara de negativa tankarna fanns i mitt sinne.
"Hoppa"! Jag funderade faktiskt på att lyda den uppmaningen. Jag kommer förstöra mig själv om jag slutar känna igen.

Kan jag inte bara få börja om? Jag vill fortfarande veta hur allt hade blivit om jag hade bytt skola i fyran. Jag tvivlar på att den jag är nu skulle vara nöjd ändå. Allt skulle kännas för lite.

Det känns återigen som att jag sviker alla, men den här gången för att jag är ärlig. Hur dumt är inte det? Först känner jag mig som en svikare för att jag ljuger och nu, när jag talar sanning är det likadant. Var inte till last. Låt inte dem bära din börda. Det är inte deras problem, utan ditt. Skulle inte du hjälpa andra? Nu sitter du här och önskar att du fick hjälp. Ge, inte ta. Sluta vara så självisk. Är det här resultatet? Alla "egoist", "ego" och "du tänker för mycket på dig själv" har till slut tagit mig hit? Är jag helt dum i huvudet? Eller ljuger jag för mig själv igen? Varför kan jag inte bara förstå mig själv?!

Jag bara rasar. Inget ovanligt och ur min synvinkel dessutom mer positivt än negativt. Jag är verkligen inte klok! Låt musiken förstöra mina öron nu också. Budskapet når mig inte längre. Jag är bara arg på mig själv. Nej, ilska är fel känsla. Bara avsky.