Tankeskrift

Jag känner igen mig ganska bra när jag sitter här. Jag bestämmer mig för att göra en massa saker, men ändå sitter jag här i min säng och skriver. Det är en del av mig. Min brist på beslutsamhet breder ut sig igen och jag sitter och funderar över varför det blev så istället. Var det för att det var det som var enklast? Om jag lät bli allt, struntade i att välja sida och lät allt passera, blev det så mycket enklare. Om jag inte gav någon någonting värt att håna mig för, kanske jag slapp bli hånad. Om jag lät bli att ha en åsikt, kunde ingen bli arg för att jag tyckte "fel". Nu får jag leva med att inte veta vad jag vill och vad jag tycker. Mitt straff för att jag inte försökte, kanske?

Men det är en del av mig. Att alltid tycka att jag borde gör det och det och det där också, men ändå inte få det gjort. Någonstans på vägen tar det bara stopp. Jag försöker driva mig själv genom att tala om vad jag ska göra, skapa dolda löften inför någon annan och sedan känna mig tvungen att uppfylla dem. Nackdelen är väl att det aldrig känns som om jag gör något för att jag vill, utan för att jag inte vill svika, trots att jag egentligen inte sviker någon annan än mig själv, när jag inte gör det jag ville göra. Är det det här jag kallar mitt förnuft - det som hittar allt jag gör fel, utan att ha ett svar på hur jag ska lösa det?

Än en gång har jag hamnat i en situation där jag så gärna skulle vilja visa mitt stöd, men aldrig når ut ändå. Varje ord analyseras sönder i rädsla för att göra allt värre och det slutar med att jag ger upp och än en gång står tyst och ser på. Jag vill ofta hjälpa, men jag vet inte om jag är så bra på det.

Samtidigt har jag återigen börjat fundera på hur hemsk jag kan vara när jag inte tänker mig för. När jag stänger av huvudet, eller låter det arbeta någon annan stans (återigen stavningstvivel. Skrivs det ihop? Rätta mig gärna, då enda sättet att lära sig stava är att få veta den korrekta stavningen) finns ofta risken att jag säger något högst otrevligt eller taskigt, utan att egentligen mena det. Det är farligt att tänka för mycket. Jag tänkte bara be om ursäkt för alla gånger jag varit dum, utan att inse det själv.

Eftersom jag inte längre orkar hålla inne vissa tankar, säger jag nu att det troligen är omöjligt att säga att det inte finns något man inte ångrar. Hur ska en ursäkt någonsin kunna tas på allvar om personen som kommer med den också säger sig inte ångra någonting? Om man inte ångrar det man gjort, är man då värd att förlåtas för det? Inte för att jag har något ont att säga mot någon. Jag var bara tvungen att inse det själv, för att inte må dåligt över mig själv. Nu känner jag att jag vill dela med mig av min insikt. Jag försöker bara vara ärlig mot mig själv. Alldeles för många gånger har jag ljugit för mig själv, eller tagit någon annans ord för sanningen. Jag måste försöka förstå själv.

Jag undrar för ett ögonblick om datorn vill att jag ska deppa, då den verkar välja depplåt efter depplåt. Jag inser ganska snabbt att musiken i min dator till större delen består av depplåtar, eller åtminstone låtar som saknar positivitet. Jag sätter mig på fönsterkarmen igen och tittar på körsbärsträdet. Vill pappa verkligen hugga ner det? (Börjar jag bli talspråklig i min skrift. Jag kan inte komma ihåg att jag har skrivit "ned" på evigheter)

Någon flyger drake på fotbollsplanen och jag inser att jag fortfarande inte har börjat läsa den boken. Jag läser knappt alls nuförtiden. Någonstans tog skrivandet över. Men det känns bra. Jag kan skriva nu, till skillnad från då. Jag kan skriva utan att ha något tvång på mig. Visst saknar jag att kunna skriva fiktion, men för närvarande är jag nöjd med att sitta här men tankeskriften flödande fram.

Många nya tankar och lite extra förvirring var eftersmaken på detta samtal, som jag inte tror har slutat än. Jag kanske är lite kryptisk och mystifierar mer än jag egentligen försöker göra (det måste vara jobbigt för er läsare (jag vet inte hur många ni är, men jag vet att jag kan använda pluralformen utan att ljuga för mig själv åtminstone) när jag skriver "nu", eftersom jag skriver lite till och från i flera timmar, vilket gör att klockslagen som visar när inlägget läggs upp inte alls stämmer överens med när jag skrev det).

Dubbla samtal med en person kan tyckas onödigt, men det känns ibland konstigt att flytta över information från en kommunikationsnät till ett annat. Just idag gjorde det det (det ser alltid så dumt ut när man skriver så, dessutom blev det nu tre "det" i rad). Kanske var det lite direktkontaktsskräck jag kände. På något vis känns det mer direkt att tala på det ena viset. Sen kan man ju fråga sig hur barnsligt det egentligen är att hålla fyrvägskommunikation, oavsett om det handlar om att skicka sms till någon som sitter i samma rum, eller att använda två olika internetbaserade samtalsvägar för att föra konversation.

Det är bra att människor sträcker sig ut för att nå mig, för jag vet inte om jag vågar längre. Av någon anledning känns det bättre att någon annan kontaktar mig och visar att personen ifråga faktiskt vill mig något. Jag är inte bra på sånt. Om ni är beredda att ge mig en chans, så tänker jag inte ignorera det. Men jag kan inte leva upp till den gyllene regeln. Jag klarar inte av det.

Det hänger en lapp på frysen nere i köket. Den lappen har stor betydelse för mig. Kanske lite för stor betydelse. Det känns som att det är den papperslappen som bestämmer mitt livsöde. Egentligen vet jag att det är min föräldrar som gör det. Dessutom handlar det inte om hela mitt liv, utan tre år.  Men de åren är så avgörande och det känns verkligen som att det är sista chansen för mig, eftersom jag vet att jag saknar drivkraften som behövs för att se till att göra saker jag vill göra. Det var det jag började skriva om.

Ibland gör det mig så orolig. Jag undrar över hur jag kommer agera sen, när det inte finns någonting att hålla fast i. När jag måste agera efter mig själv, för att alla går sin egen väg, vad gör jag då? Vad i helvete gör jag då? Jag ser fortfarande ingen framtid för mig och känns så hemskt. Det känns som om jag inte kommer klara av livet. Det känns helt omöjligt för mig och jag kan inte förklara varför. Men kanske löser det sig. Det mesta gör ju faktiskt det.

En först bortglömd, men nu ignorerad födelsedag var det också, men det känns någonstans som en tyst överenskommelse, eftersom allt redan är bortblåst. För vem är jag nu? Jag är någon helt annan. Jag är den jag alltid kommer vara. Den trögflytande, som långsamt förändras, precis som många andra. Jag är också någon som påverkas väldigt mycket av andra. Kanske lite för mycket. Jag kan inte be om ursäkt för något jag inte ångrar, för då är ursäkten inte äkta. Jag kan inte ångra något jag trodde var rätt. Men jag ångrar fortfarande mycket.

Jag önskar att jag hade känt några som hade reagerat, som hade gjort en insats. Någon som jag visste skulle engagera sig och hjälpa till. För jag klarar inte av det. Tyvärr. Jag känner mig som en sådan svikare. Om jag hade vetat om någon som skulle engagera sig i det hela, skulle jag slänga mig på personen och försöka övertala denna människa att stödja honom. Men nu gör jag inte det. Och jag kan inte vara tydlig när jag skriver här. Om någon vill ge sitt stöd, lämna en kommentar, så ska jag förklara nogrannare och berätta hur detta stöd bäst ges.

Återigen sitter jag här, i något jag nu väljer att kalla en skugga. Alla de människor jag talar med har vänt sig bort. De har annat att göra. Jag förbannar varje klick i högtalarna, eftersom uppdateringen bara visar att ingenting har hänt. Samtidigt vill jag inte lämna sidan. Jag vill fortfarande tala med någon, helst hela natten. Jag sitter och hoppas på sånt som ändå inte kommer inträffa och blir arg på mig själv för att jag alltid tänker så positivt, trots att möjligheten att det blir som jag vill är minimal.

Jag tyckte om samtalet som pågick hela natten i förrgår. Eller... Inte hela natten, utan tills min far tvingade mig i säng. Det var precis vad som behövdes. Det var jättebra och just nu har jag lust att göra så igen. Ett nytt klick. Inget har hänt. Varför inte? Bara en vag aning och sedan en insikt. Kanske väntar någon på att jag ska bli klar här.