Ovisshet? Ja. Svammel? Ingen aning
Jag vet inte riktigt vad jag tänker idag, men här skrivs det ändå ner. Kanske tänker jag inte lika mycket som jag brukar göra. Kanske tänker jag på samma sak om och om igen tills jag inte tänker på att jag tänker på det. (Här måste jag lägga till ett nytt "jag vet inte".)
Händelsemässigt är det inte något som är så speciellt. Jag städade visserligen idag, men det görs lite då och då, när det verkar behövas. Det jag ville säga med det var att jag hittade min rock och blev då tvungen att tänka efter för att komma fram till när jag senast hade använt detta vinterplagg. Jag insåg att jag hade cyklat hem till min mor en natt sent i juni och då frusit så mycket att jag hade åkt hit för att ta på mig lite mer kläder. Vinterkläder fem dagar innan juli tar sin början. Kanske lite märkligt. Nu blev jag i alla fall påmind om den cykelturen. 14 kilometer iförd sommarmössa.
Det fick mig att tänka på när jag berättade om det. Te i sugrör, osäkerhet och skämt om brist på tillit. Två veckor, inte mer? Men det kändes ju avlägset redan dagen efter. Jag är ändå förvånad. Och lat som jag är finns det fortfarande ingen lista över låtarna på skivorna. Två uppgifter hade jag. Den jag blev tvingad att göra gjorde jag, men sen tog orken på något vis slut. Men det kommer väl fler dagar?
Slagen av en tanke blir jag också. Jag måste verka rätt konstig, när jag sitter här, halvvägs ute på taket, med min musik flödande ut över hela grannskapen, ibland blandat med min egen röst. Det förvånar mig att ingen har kommit och klagat. Accepterande grannar? Eller tycker de om det? Jag kanske förser dem med den bakgrundsmusik som det ibland skulle vara skoj att ha i livet. Jag bara svamlar. Troligen är de ganska likgiltiga till vad jag gör, eller så är det för jobbigt att komma hit och klaga.
Svamlar jag verkligen? Jag ler åt mitt tvivel. Kanske är det en vettig tankegång. Jag kan ju inte veta vad de anser om mitt beteende. Däremot känns det som att jag är den som sticker ut mest här. Felplacerad? Nej, bara annorlunda. Annars är det mest små barn här, som alla vill hoppa på studsmattan tre dörrar bort. För första gången blir jag kontaktad på fönsterkarmen. En konversation på fyra ord: "Är det skönt?" "Ja!"
Skuggorna börjar bli långa och luften kall. Dags att lämna fönstret, för benen fryser lite smått. Jag började väl känna efter hur det kändes när jag fick en fråga om det. Jag tror jag borde ta musikpaus nu och låta öronen ta in något annat.
Ja, två timmars tankar? Kanske inte alla, men fingrarna är inte lika snabba som huvudet.
Slut! (Jag kom inte på något annat.)
Händelsemässigt är det inte något som är så speciellt. Jag städade visserligen idag, men det görs lite då och då, när det verkar behövas. Det jag ville säga med det var att jag hittade min rock och blev då tvungen att tänka efter för att komma fram till när jag senast hade använt detta vinterplagg. Jag insåg att jag hade cyklat hem till min mor en natt sent i juni och då frusit så mycket att jag hade åkt hit för att ta på mig lite mer kläder. Vinterkläder fem dagar innan juli tar sin början. Kanske lite märkligt. Nu blev jag i alla fall påmind om den cykelturen. 14 kilometer iförd sommarmössa.
Det fick mig att tänka på när jag berättade om det. Te i sugrör, osäkerhet och skämt om brist på tillit. Två veckor, inte mer? Men det kändes ju avlägset redan dagen efter. Jag är ändå förvånad. Och lat som jag är finns det fortfarande ingen lista över låtarna på skivorna. Två uppgifter hade jag. Den jag blev tvingad att göra gjorde jag, men sen tog orken på något vis slut. Men det kommer väl fler dagar?
Slagen av en tanke blir jag också. Jag måste verka rätt konstig, när jag sitter här, halvvägs ute på taket, med min musik flödande ut över hela grannskapen, ibland blandat med min egen röst. Det förvånar mig att ingen har kommit och klagat. Accepterande grannar? Eller tycker de om det? Jag kanske förser dem med den bakgrundsmusik som det ibland skulle vara skoj att ha i livet. Jag bara svamlar. Troligen är de ganska likgiltiga till vad jag gör, eller så är det för jobbigt att komma hit och klaga.
Svamlar jag verkligen? Jag ler åt mitt tvivel. Kanske är det en vettig tankegång. Jag kan ju inte veta vad de anser om mitt beteende. Däremot känns det som att jag är den som sticker ut mest här. Felplacerad? Nej, bara annorlunda. Annars är det mest små barn här, som alla vill hoppa på studsmattan tre dörrar bort. För första gången blir jag kontaktad på fönsterkarmen. En konversation på fyra ord: "Är det skönt?" "Ja!"
Skuggorna börjar bli långa och luften kall. Dags att lämna fönstret, för benen fryser lite smått. Jag började väl känna efter hur det kändes när jag fick en fråga om det. Jag tror jag borde ta musikpaus nu och låta öronen ta in något annat.
Ja, två timmars tankar? Kanske inte alla, men fingrarna är inte lika snabba som huvudet.
Slut! (Jag kom inte på något annat.)
Kommentarer
Postat av: Annanas
Skämtade vi om brist på tillit? Det hade jag faktiskt glömt. Påminn mig?
Trackback
