Tankeskrift

Jag vet redan att jag är en tönt. Det är bara onödigt att påpeka självklarheter. Speciellt den här gången, för de fyra första orden i det sms:et var precis vad som behövdes för att jag inte skulle komma imorgon. Jag låg redan på tvivelgränsen och använde mycket av tvångskänslorna för att känna att jag skulle göra det. Men varför ska jag göra det, om jag ändå inte uppskattas? Jag struntar i hur mycket jag överreagerar. Jag är trött på det. Jag kan inte sluta undra över hur han tänkte. Eller var han bara sådär allmänt idiotisk som man är ibland? Jag kan förstå det när man sitter och pratar, men det finns för lång tid att tänka efter på när man skriver sms.

Det blir ett inlägg av besvikelse och upprördhet. Jag visste visserligen att det skulle kunna hända. Jag är inte förvånad, bara besviken. Det finns ingen mening med att göra så. Var det skoj? Kände du dig överlägsen eller cool när du påstod att jag var en tönt? Eller var du bara allmänt taskig? Varför kom det just nu? Hittade du den här? Visade någon den? Det spelar ingen roll. Om det var för att du läste lite här och insåg att jag var lite mer än vad jag vanligen visar, är du bara trångsynt. Om det var för att det var roligt, är du bara idiotisk. Jag tänker vara besvärlig och låta bli att agera mental slagpåse den här gången. Varför ska jag behöva ta det här som ingenting, när det gör mer skada än någonsin tidigare?

Grattis, du har gjort dig förtjänt av två stycken i min blogg - det mesta jag har skrivit om någon hittils. Är du nöjd? Jag vet inte om du tänker läsa det här. Jag vet inte ens om du vet om att min blogg finns, men det står här ändå. Jag tänker inte finna mig i det här. Det har aldrig varit kul och det värsta är att det smittar. Jag hatar att jag kommer på mig själv med att göra det, när jag inte tänker mig för. Du fick just ett stycke till, pucko.