Shine of the best colors that you shine?
Nostalgi. Jag insåg (igen) att det inte behöver vara ett positivt ord. Men jag har ingen lust att tjata om det idag. Jag vet vad som hände och jag ska berätta det igen, men inte här och inte nu. Jag tänker inte klaga, för jag vet att det skulle vara själviskt av mig. Jag vet varför och kanske kan andra också få veta varför. Verkligheten kan avslöja en del.
Idag funderade jag över om jag skulle göra något åt den där grå gipskvadraten i min vägg överhuvudtaget. Kanske borde jag istället skriva dit "I am a monument to all your sins". Låta den sitta där som en påminnelse om att jag inte kan vara helt säker. En minnesbild av det jag förnekade så länge, som den egoist jag faktiskt var. Den hade egentligen inget med egoismen att göra, utan förnekelsen och rädslan som kom med erkännandet.
Men det kanske inte är bra att skylta med sina dåliga sidor? Eller är det så man borde göra? Förvarna om vad som kan hända? Ingen aning. Den får sitta kvar där tills jag känner för att göra något åt det. Märkligt hur mitt huvud kan fastna vid minnesbilden av min egen sovrumsvägg. Det beror nog på väggprotesen.
Jag började skriva det här för att jag ville skriva om min rädsla, men inte ville att alla skulle veta vilken det var. Nu när jag har fått det ur mig känns det lite bättre. Men jag har egentligen inte avslöjat något jag inte redan har skrivit ned på andra ställen. Däremot inser jag att jag tog bort den där det syntes som tydligast. Konstigt att det blev tydligast beskrivet i ord, när den sidan egentligen handlade om bilder. Varför skriver jag det här? Jag vet inte. Det som skrevs där är i alla fall borta nu. Det tog tydligen en månad för mig att "förlåta" mig själv sist. Det handlar om att acceptera att jag inte kan ändra på det. Jag tror inte att jag kommer kunna förlåta mig själv förrän jag har bekräftat att jag har fått förlåtelse av honom.
Ett kanske något deprimerande inlägg. Men det här är bara tankar. Om någon oroar sig, görs det i onödan. Dessa tankar har inte någon större inverkan på mig just nu.
Jag märker att jag börjar få tillbaka mina apatiska stunder. Några sekunder av tomt stirrande, utan att ens tänka. Jag tror jag förstår varför. Det hände sist när det hade hänt väldigt mycket på kort tid och nu händer det igen, under samma omständigheter. Försöker huvudet hinna ikapp? Något sådant föreställer jag mig att det är. Lite koll på mig själv måste jag väl få tycka att jag har?
Det är nu jag känner igen mitt liv på ett nytt sätt igen. Men det löser sig.
Idag funderade jag över om jag skulle göra något åt den där grå gipskvadraten i min vägg överhuvudtaget. Kanske borde jag istället skriva dit "I am a monument to all your sins". Låta den sitta där som en påminnelse om att jag inte kan vara helt säker. En minnesbild av det jag förnekade så länge, som den egoist jag faktiskt var. Den hade egentligen inget med egoismen att göra, utan förnekelsen och rädslan som kom med erkännandet.
Men det kanske inte är bra att skylta med sina dåliga sidor? Eller är det så man borde göra? Förvarna om vad som kan hända? Ingen aning. Den får sitta kvar där tills jag känner för att göra något åt det. Märkligt hur mitt huvud kan fastna vid minnesbilden av min egen sovrumsvägg. Det beror nog på väggprotesen.
Jag började skriva det här för att jag ville skriva om min rädsla, men inte ville att alla skulle veta vilken det var. Nu när jag har fått det ur mig känns det lite bättre. Men jag har egentligen inte avslöjat något jag inte redan har skrivit ned på andra ställen. Däremot inser jag att jag tog bort den där det syntes som tydligast. Konstigt att det blev tydligast beskrivet i ord, när den sidan egentligen handlade om bilder. Varför skriver jag det här? Jag vet inte. Det som skrevs där är i alla fall borta nu. Det tog tydligen en månad för mig att "förlåta" mig själv sist. Det handlar om att acceptera att jag inte kan ändra på det. Jag tror inte att jag kommer kunna förlåta mig själv förrän jag har bekräftat att jag har fått förlåtelse av honom.
Ett kanske något deprimerande inlägg. Men det här är bara tankar. Om någon oroar sig, görs det i onödan. Dessa tankar har inte någon större inverkan på mig just nu.
Jag märker att jag börjar få tillbaka mina apatiska stunder. Några sekunder av tomt stirrande, utan att ens tänka. Jag tror jag förstår varför. Det hände sist när det hade hänt väldigt mycket på kort tid och nu händer det igen, under samma omständigheter. Försöker huvudet hinna ikapp? Något sådant föreställer jag mig att det är. Lite koll på mig själv måste jag väl få tycka att jag har?
Det är nu jag känner igen mitt liv på ett nytt sätt igen. Men det löser sig.
Kommentarer
Trackback
