Tankeskrift

På något vis kan jag inte tänka mig att han ber om ursäkt. Det känns inte som något han skulle göra, men jag ska inte låta min bedömning gå som sanning här. Kanske är han ledsen för det han sade. Kanske vill han bara inte ha en massa tjafs i gruppen. Jag kommer inte riktigt kunne lita på honom förrän jag ser honom. Det är lätt att ljuga i text.

Tyvärr. Kanske hade det blivit roligt. Det hade garanterat funnits skratt att hämta där, men jag behöver vila från allt hånande och nedlåtande tal. Jag sätter mig här med mössan och förbereder mig på en obestämd morgondag. Det enda som känns fel med det här är att svika den onde ängeln. Av någon anledning är jag fortfarande likgiltig till den tredje. Kanske för att jag knappt känner honom. Det kanske kommer sen. Just nu handlar det bara om att misstaget måste få tydliga konsekvenser. Jag vet inte om han fungerar så, men jag skulle inte klara av att ta in det om det inte påverkade det planerade händelseförloppet. Jag är oförmögen att ta in något på ett känslomässigt stadium, om jag inte får tid att reflektera över det.

Jag är bara trött på all trångsynthet och brist på respekt. Plötsligt känns allt så ytligt och oäkta igen. Jag undrar återigen om de människorna har någon sorts djup inom sig. Jag känner mig bara helt rubbad just nu och jag vet inte riktigt varför. Tvivlet tar chansen att ställa sig i vägen igen. Eller är det bara jag som försöker illustrera något jag inte själv förstår? Som sagt, tvivel.

Det är väl sånt här jag förväntas stå ut med, i en värld där det här är vardagsmat för de flesta. Jag har varit med om så mycket värre saker än det här, men ändå kändes det där ordet mer än allt jag fick höra under högstadievardagen.

Jag skulle sova, sade han. Jag vet att jag borde ha lyssnat på honom, men han tappade mig när den där lilla glada minen dök upp på skärmen. Visst menade han väl, men det kändes som om han hoppades att jag skulle ge honom en tillbaka. Jag ville inte ljuga så jag lät bli. Varför ska jag skicka en sådan när jag egentligen gråter? Det fanns inget skäl, så jag lät bli. Bara för att säga det tre gånger säger jag att jag lät bli. Kanske behöver jag upprepa saker för mig själv för att förstå dem till fullo. Jag märker att jag byter ämne snabbt, men på något vis ändå berättar på ett vettigt vis. Kanske är det för att jag skriver i den bana mina tankar följer. Ibland undrar jag nästan om jag lyckas forma tankebanan själv när jag skriver här, för det blir på något vis mycket mer lättförståeligt.

Idag kom jag på mig själv med att tänka hur fel det skulle kännas att tala om min mor som "farmor", vilket fick mig att haja till, eftersom det innebar att mitt huvud just då hade ställt in sig på att jag skulle ha barn någon gång. Kanske var det ett försök till att se en framtid, samtidigt som jag satt bland en samling människor, alla grupperade i familjer.

Ett sms till, troligen det sista för i kväll, får mig att gråta igen. Den här gången är det bara för att jag får bevis på det jag så länge trott var på väg att hända. Allt som jag tvivlat på, för att det legat dolt, visas plötsligt och visar sig vara som jag hoppades. Jag tvivlar återigen på min egen bedömning av människorna omkring mig och bestämmer mig sedan för att jag inte behöver välja sida. Jag tvingar mig själv att låta bli att favorisera, för jag vet att jag annars bara kommer byta fram och tillbaka och sedan hata mig själv för att jag inte kan bestämma mig.

Det känns som att allt plötsligt blir bättre och det blir bara för mycket. Alla gånger jag bara har hållt med, låtit bli att säga emot och sen blivit arg för att jag inte visade vad jag egentligen tyckte. Ibland till och med låtsats tycka likadant. Jag gjorde det så många gånger att jag till slut glömde bort vad jag egentligen tyckte om saker. Jag ljög för den enda riktiga vännen jag hade, ett oändligt antal gånger. Det känns bara så fel. Det känns som om jag aldrig har varit riktigt ärlig mot någon. Samtidigt vet jag att det delvis handlade om rädsla och att jag själv inte var säker på vad som var sant. Nu känns det inte som att jag är värd det som händer och jag blir på mig själv för att jag har den uppfattningen. Jag har väl försändrats sen dess? Jag kommer aldrig kunna bli sån igen, för allting känns nu, till skillnad från när jag till slut gav upp och lät mig domna bort, för att det var för hemskt i vardagen.

Är det meningen att allt ska kännas såhär fel när det blir mer rätt? Kanske är det det det ska (jag hade bara lust) göra. Det är åtminstone det det gör. Men det kanske är så. Han var klok nog att sätta ett "nog" där. För man vet aldrig vad som kan hända. Kanske visar det sig att det där var ett befogat "nog" någon gång, men jag hoppas att det aldrig blir så.

Ett negativt inlägg om både positiva och negativa saker. Så deprimerande av mig. Nu måste jag faktiskt försöka sova. Dessutom har jag ett sms att svara på.

Sov gott allihopa!