Tankeskrift

Precis likadant. Allt mitt vanliga tålamod är borta (med vinden?). (Det blåser väldigt mycket här idag.) Som sagt: varför ens tvivla? Det är bara jag som inte riktigt har hunnit ta in alltihop än. Jag borde vänja mig vid att mycket händer. Jag tycker alldeles för ofta att det händer för lite. Då får jag väl försöka låta bli att bli så rädd varje gång allt händer samtidigt?

Jag sätter mig på fönsterkarmen igen. Det kändes som att jag förtjänade det, för jag försöker igen. Det är olikt mig, men det är ju förändring på gång, så varför inte ändra lite av mig själv som jag inte är nöjd med, när jag ändå håller på?

Är det en fråga om tillit? Jag tror bara att han är försiktig. Kanske är det jag som är lite galen, men då får det väl vara så.
Hooray for the madness
Bara för att det hördes ur högtalarna nyss.