Tankeskrift

Så den här kvällen är lite annorlunda jämfört med de tidigare denna vecka, men jag käner igen tankegången. Det handlar framför allt om att jag inte vet vad jag vill ha. Jag bakar en kaka, äter massor av den och häller i mig saft i massor, för att inse att det jag egentligen ville ha var lite vatten.

Kommentar nummer två hittades! (jag tänker inte räkna de två jag fick innan jag hade börjat skriva bloggen, för de kändes inte äkta, utan togs bort så fort jag förstod hur det kunde göras) Jag öppnar omedelbart fönstret och låter pennan skrapa mot metallen, för att skriva ner orden. Innan jag stänger märker jag att min syster en gång uttryckt en förälskelse där, och sedan kladdat över det hela, när hon insåg att han inte var så underbar. Det är inte meningen att allt ska förevigas.

Mina ögon nådde ännu en lista med kryss för sådant som stämmer överens med personen som haft ork och tid att kopiera samlingen tecken, ta bort kryssen och mer eller mindre sanningsenligt (man kan aldrig riktigt veta) satt sina egna kryss, då jag planlöst klickade omkring och tittade på människors presentationer av sig själva. Kryssen fick mig att inse hur hemsk jag har varit (jag hoppas innerligt att jag har förändrats) tidigare i mitt liv. Men det är väl så det blir. Man lär sig av andra och när det är ont om trevliga människor i omgivningen, har det en negativ effekt på alla där, så även på mig. Nu säger jag inte att alla människor var hemska, för då skulle jag ljuga värre än jag gjorde då, men det var så det kändes.

I slutändan är det ändå mitt fel att jag inte bytte skola. Jag är alldeles för handfallen och oföretagsam (det må vara onödigt att skriva båda orden, då de är synonymer, men det kändes bra att utföra den handlingen, när jag ändå klagar i onödan) för att bete mig på det viset. Kanske var det också något jag snappade upp när min mor sade emot mig varje gång jag försökte få något som jag ville ha det, med argumentet att jag inte hade visat något intresse. Jag förstod inte riktigt det. Visar man inte intresse om man säger att man vill? Samtidigt förstod hon inte mig, men det var helt och hållet mitt fel. Till slut gav jag upp, för min viljestyrka fick aldrig växa till sig. Visst fick jag känslan av att det inte gick att prata med henne om vad som egentligen hände, men det var den känsla som fanns för alla de människor jag kände, vilka jag kunde kalla mina vänner. Kanske för att den ena hade slagit mig i ansiktet och sagt att det bara var de han verkligen hatade som han slog så hårt, medan jag aldrig hade talat med den andre om något sådant.

Alltså, jag kan inte tala med mamma om något viktigt, eftersom hon alltid lyckas vinkla om och förenkla, så att hon missar hela problemet. Missförstånden där är för stora. Samtidigt hade jag ingen att tala med när det var som värst. Det var troligen därför det var den hemskaste tiden. Ibland känns det verkligen som att jag överdriver, för det var ju bara en vecka det verkligen kändes som att alla ville mig illa, men innan dess var det ju allt annat. Det var inte många slag, men alla kom vid de tillfällen då de gjorde som mest skada. Sen var det den strida ström ord som cirklade runt mig. Inte många nådde mina öron, men de var fullt tillräckliga för att få mig att bli den de tyckte att jag var.

Det var inte förrän jag gav upp, som allt började lösa sig. Det kändes så bra att klart och tydligt säga ja när den där frågan kom. Alla visste ju om det. Det fanns bildbevis, så varför neka? Det kändes rätt att lägga kniven i handen på henne och säga: "hugg mig om du vill". Då handlade det plötsligt inte längre om att ha skoj åt när jag skämdes eller skratta åt mitt nederlag, utan om att lyda min befallning. Att det var så lätt att få slut på det, hade jag aldrig trott. Synd bara att tillfället inte visade sig tidigare (för dekryptering kan man ju lära känna mig, så kanske man får en utförligare beskrivning av händelseförloppet). Men jag kommer aldrig riktigt kunna trivas mellan de där orangebruna väggarna, trots att jag periodvis hade det riktigt skoj där. Inte alltid bra, men skoj (det här blev ganska negativt, men det är en tillbakablick på en tid där jag inte hade några riktiga vänner i skolan (undantagen finns, men de visade sig alldeles för sent, skadan var redan skedd) och inte kunde tala med någon annan om att jag var mobbad (kanske för att det var en "lätt" form av mental och till väldigt liten del också fysik misshandel) - är det så konstigt att jag skriver om det med brist på positivitet?).

Samtidigt skulle jag kunna skriva lika mycket om hur mycket skoj jag hade där, men det skulle också spegla hur tom jag kände mig då. Jag kände mig avdomnad, som om inget riktigt nådde mig. En känslolös, tom, men kreativ, rolig (enligt dagisvännen, här mer känd som tvillingen) och på ett ologiskt sätt även ologisk - med tanke på hur mycket logik folk verkar tycka att jag uttrycker nuförtiden - människa, som gav upp tänkandet, eftersom det bara fick mig att må dåligt. Jag fortsatte med mitt inövade beteende och var då någon annan än mig själv, utan att någonsin vara någon annan (jag vet inte om jag förstår mig själv just nu). Men det var ju skoj, så jag ska väl egentligen inte klaga på det (jag vet inte ens om jag klagar, eller om det bara känns som att jag gör det).

Det behövdes något riktigt nytt för att få mig att förstå. Det bästa, som till slut blev det värsta; självförnekelse i jakten på mig själv; Min vilja att anpassa mig, bli rätt, som till slut ledde till att allt blev helt fel. Allt kretsade runt en person, vilket kanske just var felet med alltihop. Jag borde fortsätta vara okoncentrerad och göra flera saker samtidigt även i sådana situationer, så jag låter bli att glömma bort mig själv. Det var väl det som hände? Jag vet inte. Sist gång kom jag fram till att jag inte ska försöka förklara, förenkla eller sammanfatta. Jag låter mig lyssna på mig själv och släpper det hela. Det var i alla fall den händelsen som släppte mig fri från min egen trångsynthet och känslokyla.

Och nu gör jag precis det jag inte skulle göra, men jag tänker inte lyssna på det längre, för jag är jag och inte henne (klaga gärna, men jag tror grammatiken stämmer här). Jag förnekade alldeles för mycket av mig själv, gömde det och försökte bli av med det. Jag tänker inte skylla ifrån mig, det var mitt val. Det är jag som är bra på att lyssna utan att tänka själv i tron att jag ändå har fel, om jag har något att säga om det. Har jag inte insett att jag måste förstå mig själv? Ingen annan kommer någonsin kunna göra det bättre än mig.

Jag bara skriver och skriver och undrar lite smått om det jag skriver egentligen betyder något för alla (fanns inget bättre ord, men det känns som att jag överdriver antalet läsare genom att trycka ner tangenterna så att den kombinationen tecken ur det latinska alfabetet (osäker på om det verkligen kallas latinska - rätta mig gärna) syns på skärmen) som sedan kommer läsa detta, eller om det endast kommer förvirra läsarna, då jag - i min vanliga otydlighet - skriver i gåtor, utan att riktigt veta om det är för att jag vill dölja något, eller för att jag aldrig tycker att de tydliga beskrivningarna gör händelsen rättvisa.

Det är just här jag vill skriva ner en jättelång mening, men  - i brist på inspiration, då jag har suttit på mitt rum i stort sett hela dagen och gjort ungefär lika lite som luften syns - skriver jag endast en mening som möjligen skulle kunna kallas lång, men vars längd tydligt bleknar jämför med mitt praktexempel på över 220 ord, som står att läsa i ett skrivblock beläget på mitt skrivbord, vilket också befinner sig under mina nycklar; diverse böcker och papper; kläder jag inte ännu räknat som tvätt, eftersom de inte ens använts en hel dag och som dessutom inte varit i kontakt med min kropp under den tiden; samt den spelgeln jag tvingades ta ner och byta ut, då ena hörnet lossnade, samtidigt som jag slänger en blick på min gitarr och önskar att den var stämd så att jag - eftersom jag inte ens har haft den i en vecka och tidigare endast spelat under musiklektionerna i skolan - skulle kunna lära mig spela lite bättre än uselt, istället för att sitta och skriva en enorm mening om att jag inte har något att göra, trots att jag gör något och skulle kunna göra mycket annat också, om jag bara hade bestämt mig för att göra dem och inte varit så lat att jag valde att slänga mig på sängen och sysselsätta mig med en skärm, ett tangentbord, en styrplatta som irriterar alla som är vana vid en normal datormus och två högtalare, vilka jag tvingar ut toner ur under större delen av dagen, eftersom jag gillar att lyssna och ganska ofta även sjunga lite, med hoppet inställt på att det mina lungor, stämband, tunga och läppar åstadkommer tillsammans faktiskt låter bra.

Nu kan jag känna mig glad över att det jag skrev i förra meningen inte stämmer. Nytt rekord: 287 ord. Frågan är bara hur många som kommer förstå det jag skrev där. Enligt mig borde det inte vara något problem, om man bara bestämmer sig för att klara av det och låter bli att försöka snabbläsa vad som har skrivits. Man kan också strunta i att läsa det, om man inte orkar.

Det här är kanske det längsta inlägget hittills. Förhoppningsvis var det intressant att läsa det, trots att det känns som att mycket av det jag skrev bara var svammel. Ibland behövs det lite nonsens i mitt liv. Jag halkade väldigt mycket med tankarna inatt, men det skadade ju inte någon och jag mår inte dåligt av det.

Lycka till med nästa göromål!