Tankeskrift

Ännu en dag som mest består av väntan, efter en natt då inget fanns att göra utom att vänta på tröttheten. Visst blev jag väckt tidigt, men gör det egentligen något? Jag sitter återigen med fötterna på taket. Om jag tappar datorn finns den inte mer. Den går sönder, förminskas till en låda av plats och metall. Jag påpekar småsaker igen. Det känns som om det har saknats. På metallen utanför fönstret syns texten "I LOVE ME" samt "HEJ LINN". Det märks att min syster hade det här rummet före mig. Där, på fönsterblecket, borde jag skriva betryggande ord att läsa när allt känns hopplöst. Kom gärna med förslag.

Jag märker att jag har svårt att hitta positiv musik när jag låter datorn blanda själv. Låt efter låt hoppas över och till slut finner jag mig i något som känns ganska neutralt, även om jag vet att den egentligen inte är det. Ibland är känslan i låten viktigare än vad texten egentligen säger.

Jag funderar över varför jag inte visade teckningen för systra mi. Halva meningen var ju att den skulle synas. Det var kanske för att det var väldigt likt mig, även om det egentligen inte var mig jag ritade. Dessutom syntes bara ögonen, jag hade gömt alla detaljer jag aldrig blev nöjd med, trots att jag ritade om dem massor av gånger. Jag kände mig kanske inte tillräcklig. Jag vet ju hur bra hon är på sånt.

Och så blev det lite spontanitet ändå, trots att konversationen hölls i textform. Det är nog bra att skriva medan jag menar det jag såger, innan jag hinner tänka för mycket och undrar hur jag ska uttrycka mig så mycket att jag inte säger någonting alls. Kanske blir det bättre såhär. Testa och se? Varför inte?

Ibland undrar jag om jag skriver ner lite för mycket. Jag brukar komma på mig själv med att tänka i ordentlig text, i meningar som jag vill skriva ner, men inte kan, eftersom jag sitter på cykeln eller gör något annat som hindrar mig från att krafsa ner meningar.

Och det är fortfarande de små sakerna som lyser upp tillvaron (tycker plötsligt illa om de orden, för att jag märker att jag härmar min mor). Jag klickade omkring och hade precis slutat leta efter något speciellt, när det kom fram. Inte alls vad jag försökt hitta, men ändå upplyftande. The Weakerthans var ju bra! visserligen har jag bara lyssnat på Tournament of Hearts än så länge, men det ska lyssnas mer snart. Så fort pappa vill koppla in nätverket igen. Nu sitter jag och snyltar (fint ord) på grannens. Tills dess sitter jag här och skriver. Jag märkte inte ens att det blev tyst. Har jag fastnat för mycket i vad jag läser och skriver? glömmer jag bort verkligheten?

Det känns trevligt att kunna skratta åt sig själv genom någon annans ord (överanvänder jag ordet "ord"?). Mycket rätt där, Anna. Det jag inte sa då, har tyvärr försvunnit ur mitt sinne och måste kallas fram igen. Men välformulerat? Det känns bara som om jag svamlar när jag skriver!  Kanske är det någon form av struktur på det hela ändå, som jag bara har svårt att se.

Så jag sitter alltså att vänta (språkhistoriskt korrekt, bara så ni vet) på att min vän ska komma tillbaka från konserten, om ni undrar varför jag hade tid att skriva ner det här.

Kanske ska jag ta på mig raggsockor, bara för att jag kan! Skoja till livet lite grann.