Tankeskrift

Efter fyra dagar av skolgång har jag insett hur mycket av min regellydnad som försvunnit. Att missa en lektion är inte längre något min mage vrider sig i krämpor över, medan huvudet skriker vad ska du göra om någon upptäcker det?

Torsdagen var en läskig dag. Världen bestämde sig för att skrämmas. Sånger vilka sjöngs av småbarn hördes strömma ur mobiltelefoner medan det talades om en förlovning mellan en sextonåring och hans trettonåriga flickvän. Utrop som "jag vill också bli förlovad" ljöd i källaren och jag undrar hur mycket av chocken som var synlig genom mina ögon. Vad driver dem till den tanken? Rädsla för ensamhet? Jag förstår inte tanken.

Att den biologiska klockan kan börja ticka och få människor att vilja skaffa barn är något jag kan förstå. Det är hormonellt och handlar om att en av de drifter alla levande varelser har är att egoistiskt föra sina egna gener vidare. Men det här är något helt annat.

Men torsdagen var också första gången på flera år som jag fick en adrenalinkick av körsång. Efter snart tre månader av halvdan kör, blev det till slut bra. Låter lovande inför morgondagen.

(Nej, jag kan inte hålla mig till ämnet. Men jag vet inte om jag vill det heller.)