Och sen då?

Det här är så konstigt. Men jag väntar på att känslorna ska hinna ifatt huvudet. Som om jag förnekar det som har hänt, hålls de ifrån mig. Men jag har vant mig. Jag vet hur jag fungerar. Det kommer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0