Musik?
Återigen skräms världen. En bild på ett blodigt handfat bekräftar de vaga aningarna om rakbladsromantik och ostämda fiolljud i en ödslig korridor inger skräckfilmskänsla. Och nyheten om att någon fått en hörselskada. Samtidigt är dagen roligare än de föregående. Och jag förvirras.
När läraren glömmer bort en lektion med sina elever, undrar man smått om man märks.
När man är den enda i gruppen som inte klarar av gehörs-testet, fast det låter som att man är den som tränat mest, börjar man undra om man klarar av kursen.
När man bara hör sig själv sjunga under körlektionen, med många av klasskamraternas blickar riktade mot sig, blir man plötsligt lite osäker på hur det var man skulle sjunga.
När man återigen märker att man inte riktigt känner människorna man umgås med, blir man lite rädd och hoppas att tankarna som kommer virvlande inte är verklighet.
När skrivandet inte vänder tankegången, vet man att det är något annat som behövs.
Och med lite musik är det löst. Töm huvudet. Bara sjung.
