I've begun...
Idag haltar internetuppkopplingen och påminner mig om att man inte alltid har lika mycket flyt som jag hade igår. En dag som sannerligen visade hur sjuk den senaste veckan har varit. En och en halv dags förtvivlan vände plötsligt och på något vis gick det inte längre att vara ledsen. Med lite värk och en del lättnad, nyfunnen motivation och på något vis också en glädje, var det dags att ta sig an tisdagen, som innehöll sång, gitarrlektionsbrist och en hel del skratt. Att glädjen inte försvann när jag kom hem, var något som förvånade mig mycket. Dagarna fortsatte att låta bli att dra ner mitt humör. (Eller var det jag som lät bli att göra det? Följde jag en uppmaning?)
När jag nådde busshållplatsen på fredagsmorgonen, hade jag redan fått ett leende jag varken ville eller kunde bli av med. Några extra hjärtslag slog för all glädje som fått liv under veckan, men framför allt för vad som hänt kvällen innan. Att få läsa om det på morgonen var mig en enorm glädje. Kärleken hittades nu någon annanstans. Och jag hoppas den håller sig intakt länge. (Samtidigt undrar jag över vad som kommer hända i en annan del av världen. För det kan ju bli något av det också. Jag hoppas på det). För jag vill se mina vänner glada. De förtjänar det.
Hela fredagen var gemenskap och glädje. Att gå från en vän till andra och alltid veta att det fanns någon att umgås med, kändes bra. Att flera gånger få se människor man inte väntat sig, var också mycket trevligt. Kramar och skratt. Tack för det, mina vänner.
Nu ska det bli lite familjegemenskap. Film med en bror (jag har väl inte fler?) och godis.
Ha det fint.
