Tankeskrift

Jag trodde att jag skulle blåsa upp en ny storm, att jag skulle finna mig själv i en ny grop, som givetvis skulle grävas djupare av mina tankar, att jag skulle tröttna på att låta bli att skriva ner hur ledsen jag var och sedan läsa mina egna inlägg och döma mig själv. Men livet valde att visa sig osannolikt igen.

Hur ledsen kan man vara, när människor visar sig vara så underbara att man blir tårögd av glädje? Hur kan man låta bli att ha roligt, när det finns människor som kan göra vad som helst till ett skämt? Och sen är det ju väldigt roligt att återvända till högstadiet. Musikmässigt alltså. Ny musik från en del av min musiksmak, som inte har uppmärksammats på länge. Och när man kan lyssna på dessa depptexter och skratta, påminns man om att livet kan vara ganska fint ibland, om man bara försöker se det så.

Jag säger inte att hjärtat mitt inte ännu värker. Det känns dock inte som något större hinder. På ett sätt känns det bra. När man dunsar, känns allt mer. Om man då mest upplever sådant som är positivt, känns allting plötsligt väldigt bra. Eller är det dags att bli "randig"? Ganska breda ränder, men det är fortfarande samma mönster. (Jag förväntar mig inte att det ska vara förståeligt för alla.) Hur som helst är det bra att livet känns ordentligt. Jag brukar tycka att mitt liv känns för lite.

That's what you get when you let your heart win

Bara för att det hördes i hörlurarna. Och lite för att det handlar om att få hjärtat att inse när det är dags att lugna ner sig. Att det frenetiskt bankar på, gör bara allting värre. Och känslan består. Ingen aning har jag om hur länge den kommer vara kvar. Troligen kommer den stanna länge. Och jag antar att jag inte hela tiden kommer tycka att det är helt okej, men just nu känns det så. Fullt överkomligt.