Tankeskrift

Jag visste inte att ord beskrivande känslan av otillräcklighet kunde beröra mig till tårar, förrän igår. Och med tårarna rinnande ned längs kinderna kunde jag inte förstå hur jag förtjänade att ha en så fantastisk vän. Jag ville bara säga tack.

Samtidigt har jag svårt att förstå hur jag vågade lita på honom, efter att precis ha blivit lämnad med tusentals frågor, när den person jag senast vågade berätta något (nästan allt) för försvann. Förkrossad och förvirrad, rädd för världen i allmänhet. När allt man trodde på kollapsar, vet man inte längre vad man ska tro. Men tanken på att leva utan att lita på någon skrämdes för mycket. Jag vågade inte låta bli att ta risken igen. Kanske skulle jag bli sårad igen, men chansen fanns också att jag skulle kunna få någon att prata med. Prata om saker med betydelse. Berätta sånt jag inte vågat säga till någon. Det fanns en chans att det skulle bli bra. Jag försökte. Nu skriver jag om hur glad jag är att jag gjorde det.