Musical regression. (För att jag ibland tänker på engelska)
Jag började bara tänka på att mina musikval just nu väldigt mycket liknar högstadiets lyssnande, då jag till största delen parasitiskt levde snyltande på andras mp3-spelare. Etsat i mitt minne finns fortfarande min egen falsettsång till My December under en lång dag i Vilsta, spelad ur Jespers iPod, spansklektioner med Linkin Park och Korn via Simons spelare av samma typ (den med skärmen som bara fungerade till 25%) och hur jag länge trodde att jag var ensam om att lyssna på den här låten. Bandet också för den delen.
Men när den tiden hade passerat, hade det visat sig att jag var kär i en klasskamrat utan att inse det själv (något som ledde till hånfulla juldikter och en förvirrad Erik), att nästan hela klassen redan hade Don't you fake it på sina mobiler, att jag blev Döds-Erka på ett vandrarhem i Barcelona (då jag kvävdes av en mängd täcken), att det finns människor som gör nästan vad som helst för att hamna högre upp i högstadiehierarkin, att likgiltighet är väldigt effektivt när man vill att folk ska sluta kasta glåpord mot en och att det inte var så smart att dra sig undan från alla som brydde sig.
Nu har jag ältat lite. Dags att göra det jag skrev under på att göra.
Först ska jag bara låta bli att ta upp stämningen i Part of me.
